Arbetsmiljö på allvar?

Arbetsmiljöfrågan är en allvarlig fråga är ett citat i Dagens medicin, och uttalande kommer Barbro Westerholm (L). I artikeln ger Barbro sitt perspektiv på det senaste kvartalseklet.

– Det har hänt väldigt mycket på de här 25 åren som gör att människor som kommit upp i åren kan klara sig själva, vilket de inte kunde tidigare, säger Barbro i artikeln.

Barbro beskriver också att debatten om bristande kontinuitet även fördes för 25 år sedan, men att hon nu uppfattar att den har blivit kraftigare. Hon sätter också fingret på något viktigt, att det måste vara något fel i arbetsmiljön som gör att läkare, sjuksköterskor och andra väljer att bli hyrpersonal framför att vara fastanställda.

Jag tar också ofta del av den bild som Barbro beskriver i mina nätverk och i media, att hyrpersonal ska minskas och att ansvaret bollas fram och tillbaka mellan chefer och politiker. På det viset liknar det historien om fyra personer. Personerna i historien kallas: Alla, Någon, Vem-som-helst och Ingen.

Ett arbete skulle utföras och alla trodde att någon skulle göra det. Vem-som-helst hade kunnat göra det, men Ingen gjorde det. Någon blev arg därför att det var Allas uppgift. Alla trodde att Vem-som-helst kunde göra det, men Ingen insåg att Alla skulle strunta i det. Det hela slutade med att Alla skyllde på Någon, när Ingen gjorde vad Vem-som-helst kunde ha gjort!

I en artikel i Arbetsliv som jag nyligen läste och refererat till på Linkedin, säger Christine Blomquist, universitetslektor i företagsekonomi vid Lunds universitet, att medarbetare oftare lämnar en chef än en organisation! Hon har tillsammans med kollegan Rikard Larsson valt att fokusera på cheferna i sin studie och undersöka deras sätt att rekrytera och utveckla talanger.

Kan det vara så att chefer inom offentlig sektor inte har fullt mandat och förutsättningar att leda, funderar jag vidare utifrån Barbros och Christines konstaterande. I ett uttalande säger ST´s ordförande Britta Lejon, att man måste forma organisationen rätt.

Dagens chefer har en stor press på sig att hinna vara moderna ledare som coachar sina medarbetare - samtidigt som de tvingas ta ett tungt administrativt ansvar. En rimlig lösning på problemet är att man tar en ordentlig titt på hur arbetsfördelningen i verksamheten egentligen ser ut. Chefer måste få bättre förutsättningar att leda. Britta tror att man behöver forma organisationen så att rätt person gör rätt saker, utifrån vilken kompetens man har. Man bör inte förväntas göra saker som inte ingår i ens egentliga arbetsuppgifter. Rigga organisationen så att kompetens och mandat går hand i hand, säger Britta Lejon.

För att leda måste man också få mandat! För chefer i offentlig sektor är situationen ofta ännu mer komplicerad, eftersom de inte alltid ges det mandat som krävs för att kunna leda en verksamhet. Cheferna måste få mandat, de måste få leda, säger Britta. Där tror hon att offentlig sektor utmärker sig negativt. Det utövas väldigt mycket kontroll, vilket kan vara bra - men ofta går kontrollen för långt, så att det i realiteten inte längre är ett chefskap. Tyvärr finns det en bristande tillit till chefer i många större myndigheter, säger ST:s ordförande.

Jag kan bara konstatera att det kanske inte har hänt så mycket på de 25 åren som gått. Detta med att chefer ska ha personal och budgetansvar nära verksamheten och därmed ha mandat att fatta beslut och att också vara ansvariga för tagna beslut och sin budget, så att det inte blir att alla, någon, vem-som-helst eller att ingen har eller tar ansvaret.

idag vet ju politikerna vad vården ska kosta, då de upphandlar den via LOV eller LOU. Ge den egna regin samma förutsättningar, uppföljningar och möjlighet till att ta ansvar för budget och personal.

Det ska bli spännande att få följa detta årtionde och sammanfatta det inför 2030 om 10 år.

En god fortsättning på det nya årtiondet - 2020 är året då allt är möjligt, som i sagan om Den döva Grodan 


Skriv ut   E-post