Kunskap är inte tung att bära

Kunskap är inte tung att bära

Kunskap är inte tung att bära! Jag hör än idag min pappas stämma över köksbordet, sådär leende allvarlig, som bara en pappa kan vara. Och så full av klokhet, omtanke och kärlek. Då bodde jag fortfarande hemma, dessa ord har efter det sagts av mig till mina barn och nu till mina barnbarn av mina barn. Mina föräldrar delar fortfarande med sig av sin kunskap, sin livserfarenhet och de pushar, ger stöd och är ständig support. Vilken förmån!

Sedan i juni i år, har jag tillägnat kunskapen min fulla arbetstid och ibland också min fria tid. Under denna period har jag satt mig in i yrkeshögskolans underbara värld och dess möjligheter att möjliggöra för människor att få ny kunskap. Yrkeshögskola bidrar med att försörja arbetslivet med rätt kunskap i rätt tid. Kunskap som ska vara efterfrågad av yrkeslivet och framtaget i nära samverkan.

Jag har haft förmånen att i samverkan med kompetenta och yrkeskunniga personer, fånga in vilken kunskap som Vård och omsorgsbranschen efterfrågar. De har med stor entusiasm delat med sig av sitt kunskapsbehov, för att i framtiden kunna få genom Yrkeshögskola försorg rekrytera personer med rätt kunskap. Mitt uppdrag var att tillsammans med dessa personer, lyssna in, ställa frågor, bolla idéer och slutligen formulera en ansökan. En ansökan som vi säkerställt att den fångat aktuellt kunskapsbehov i branschen.

Vår förhoppning är att vi bidragit med att försörja arbetslivet med rätt kunskap i rätt tid. Nu hoppas vi alla att utbildningsanordnaren som lämnar in den, får den godkänd. Och jisses vilken massa ny kunskap jag har fått under resans gång och jag håller med pappa: - Kunskapen är inte tung att bära.

Mer om Yrkeshögskolan

Kontakta mig om du vill veta mer om ansökan

Farmor och det röda huset

Farmor och det röda huset

Under mina verksamma år har min målbild alltid varit min farmor sittande på pallen utanför sitt röda hus. (Min farfar och min morfar vårdades båda sina sista år under sent 70- och tidigt 80-tal på den då av landstinget drivna ”långvården” och min mormor och farmor bodde kvar i hemmet.)

Som nyutbildad arbetsterapeut erbjöd jag min farmor möjligheter som jag tyckte hon inte kunde tacka nej till: bostadsanpassning av badrum för att hon inte kom i det in kaklade badkaret, färdtjänst för att kunna hälsa på sin syster, rollator för att underlätta att ta sig de 50 meter mellan huset och brevlådan. Hon log förnöjsamt mot mig och min iver och sa att hon klarade sig bra ändå. Hon tackade så småningom ja till rollatorn, men lämnade den först en bra bit från brevlådan för att ingen skulle se den.

Och visst är det så vi är, oavsett ålder, vi vill behålla känslan av att mitt hem är min borg, vi vill vara självständiga så länge vi bara kan och hjälpmedel vill vi helst slippa. Jag bär mina hörapparater väl gömda bakom mitt hår, det är ju snyggast så! ;-)

Idag har vi kommit så mycket längre än den bild av äldreboendet som min farfar och morfar vistades på de sista åren men mycket kan göras. Jag vill bidra till känslan av att oavsett var individen bor, ska upplevelsen och känslan vara att det är "det röda huset" som jag kliver in i.