Under mina verksamma år har min målbild alltid varit min farmor sittande på pallen utanför sitt röda hus. (Min farfar och min morfar vårdades båda sina sista år under sent 70- och tidigt 80-tal på den då av landstinget drivna ”långvården” och min mormor och farmor bodde kvar i hemmet.)
Som nyutbildad arbetsterapeut erbjöd jag min farmor möjligheter som jag tyckte hon inte kunde tacka nej till: bostadsanpassning av badrum för att hon inte kom i det in kaklade badkaret, färdtjänst för att kunna hälsa på sin syster, rollator för att underlätta att ta sig de 50 meter mellan huset och brevlådan. Hon log förnöjsamt mot mig och min iver och sa att hon klarade sig bra ändå. Hon tackade så småningom ja till rollatorn, men lämnade den först en bra bit från brevlådan för att ingen skulle se den.
Och visst är det så vi är, oavsett ålder, vi vill behålla känslan av att mitt hem är min borg, vi vill vara självständiga så länge vi bara kan och hjälpmedel vill vi helst slippa. Jag bär mina hörapparater väl gömda bakom mitt hår, det är ju snyggast så! ;-)
Idag har vi kommit så mycket längre än den bild av äldreboendet som min farfar och morfar vistades på de sista åren men mycket kan göras. Jag vill bidra till känslan av att oavsett var individen bor, ska upplevelsen och känslan vara att det är "det röda huset" som jag kliver in i.