Ur led är tid och pappas höft

Elisabeth Adriansson Sandbergäldreomsorg, vård och omsorgLeave a Comment

Härom veckan fick jag ett samtal från min pappa som då befann sig på Sophiahemmet i Stockholm. Han hade åkt dit tidigt på morgonen för att få träffa en ryggspecialist, eftersom han efter mer än 6 månaders outhärdlig värk av typ ischias äntligen såg att han skulle få hjälp.

Pappa inleder telefonsamtalet med – ”Elisabeth det här har du inte förväntat dig!” Och så fortsätter han med att säga, ”Elisabeth det var inte ryggen, det är höften!”

Och där och då blev jag så frustrerad och rädd. Detta då pappas sökte hjälp först den 16 mars, efter en lång tid med smärtor från från rygg/höft. Nu hade de enligt honom blivit outhärliga och hans träning på gym hjälpt honom inte längre. Då pappa har en otroligt hög smärttröskel och inte är den som gnäller i ”onödan”, har jag förstått att han har mycket ont.

Efter många turer och diskussioner med vårdcentralens läkare som först tyckte att han skulle få en remiss till fysioterapeut fick pappa en remiss för magnetröntgen. Och som den årsrika person pappa är får han såklart vänta vårdgarantins 3 månader på den. Röntgen visar bland annat en kotkompression som eventuell skulle kunna vara förklaringen till hans värk. Vårdcentralens läkare skickar efter påtryckning av pappa, ärendet vidare genom en remiss till ryggspecialist för bedömning. Och så går tiden igen….

Under tiden tar pappa ta sig fram med hjälp av rollator och kryckor för att avlasta, så att värken hålls något så när i schack vid rörelse. Pappas fysiska styrka försvinner såklart och även den psykiska hälsan svajar. Då pappa inte kan böja sig blir han beroende av min mammas hjälp med dagliga aktiviteter som att få på sig kläder och att duscha. Och förutom att vara beroende av sin hustru med det vardagliga tar det också på att ha ont och inte kunna sova och vakna utvilad.

Månaderna går och nästa vårdgaranti tid passeras vilket medför att pappas remiss går vidare till Sophiahemmet i Stockholm istället.

Så blev det äntligen dags för pappa att få besked om hur han skulle få sin smärta åtgärdad. Ryggspecialisten misstänker redan när pappa går mot behandlingsrummet att värken inte beror på ond rygg utan en utsliten höft och misstanken stärks när han sedan känner på pappas höft och ben. Helt säker blir han när han tar del av röntgenbilderna som också bekräftar det han såg när pappa kom gående. Pappas bekymmer var inte ryggen utan höften!

Och då till min frustration och rädsla som kom i och med pappas samtal den här dagen.

Vad händer nu? Ska det gå ytterligare 3 månader och ytterligare en passerad vårdgaranti? Jag ser framför mig att det tar tid för ryggspecialisten att skriva svar till vårdcentralens läkare. Och det tar tid för vårdcentralens läkare att ta del av svaret. Sedan förflyter ytterligare tid för honom att hitta en ledig tid för pappa så han kan skriva ytterligare en remiss.  Denna gång blir den till en höftspecialist. Och frustrerat ser jag bilden av att det kommer förflyta mer än 9 månader innan min årsrika pappa kommer att få möjligheten att bli smärtfri.

Och så rädslan, hur blir det med pappa fysiska och psykiska hälsa under tiden. Och orkar min underbara mamma att fortsätta vara ”hemtjänst” istället för hans älskade livskamrat?

Där har ni min frustration och maktlöshet. Och så rädslan, klarar pappas fysiska och psykiska hälsa denna otroliga smärta i ytterligare 9 månader. Kommer han att klara det? Min älskade 83 årsrika pappa?

 

 

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *