En av nyheterna i den kommande socialtjänstlagen är att verksamheter ska arbeta utifrån forskning och beprövad erfarenhet. Det är ett viktigt och klokt krav – men jag funderar mycket på vad det faktiskt betyder i praktiken, i det vardagliga arbetet.
Är det till exempel så att när hemtjänsten får en ny beställning för en person med demenssjukdom, så påbörjas insatsen med stöd i BPSD-registret? Det registret är ju framtaget för att kvalitetssäkra och utveckla omsorgen för personer med kognitiv sjukdom, och kan vara ett konkret verktyg att luta sig mot redan från start.
Eller tänker vi oss att en biståndshandläggare som möter anhöriga till en årsrik person med Alzheimer, som har ångest och inte längre släpper in hemtjänsten, kan fatta beslut om särskilt boende direkt vid mötet? Kanske för att handläggaren – genom att ha tagit del av forskning och evidens – känner till sjukdomens förlopp och kan agera mer proaktivt?
Jag ställer mig också frågan: Kommer kravet på forskning och evidens mest att bli en formell koppling till universitet och högskolor, där man säger att man samarbetar – men där det praktiska arbetet fortsätter ungefär som tidigare?
Det är många tankar som väcks. Vad kommer det här kravet att innebära för arbetssätt, beslut och ansvar i vardagen? Hur ser vi till att forskning verkligen gör nytta i det dagliga mötet med människor?
Vad tänker du?
Har du egna reflektioner eller exempel från vardagen? Jag är nyfiken på hur du ser på möjligheten att arbeta mer forskningsbaserat i praktiken – och vad som krävs för att det ska fungera i verkligheten.
Dela gärna inlägget vidare i ditt nätverk, diskutera det i din verksamhet – eller skicka ett mejl till mig om du vill fortsätta samtalet.
E-post:
Låt oss hjälpas åt att göra forskningen levande – och meningsfull i mötet med människor.