Redan 2017 skrev jag flera inlägg om kampen för att min pappa skulle få rätt vård. Då handlade det också om höften, men vägen dit var lång och krokig. Husläkaren på Vårdcentralen i Uppsala, tolkade symptomen som ryggproblem och inget att göra åt, vilket pappa nöjde sig med. Då skrev jag, via pappas 1177, till läkaren och pappa gav mig fullmakt att prata med läkaren. Då hände något, han skulle få remiss till ryggspecialist. Pappa fick vänta länge, vårdgarantin för bedömningen överskreds, och när han till slut kom till  Sophiahemmet sa läkaren: ”Ditt bekymmer sitter inte i ryggen utan det är höften som spökar.”

Först då blev det en remiss till röntgen av höft. Men vårdgarantin överskreds igen, och när han väl kom till Lasarettet i Enköping var skadan så pass komplex att man inte kunde operera där. Det blev ytterligare väntan innan pappa äntligen fick sin nya höft. Totalt tog det, från att jag agerade till att höften var på plats, mer än 1 år!

2025 – samma mönster

Åtta år senare står vi där igen. Pappa, nu 91 år, har haft svåra smärtor i sin andra höft i över 1 år. Han har tagit starka smärtstillande tabletter under denna period. Till honom sa husläkaren på Tierps Vårdcentral, att ”med din ålder och dina diagnoser kan inget höftbyte ske”. Och pappa nöjde sig med det, för man litar ju på sin läkares kompetens.

Repris även här och fullmakt av pappa att prata med hans husläkare och det resulterade i att det efter mitt samtal blev en röntgen, och svaret var tydligt: brosket i vänster höft är helt borta. Ledkulan är nedsliten med benförlust motsvarande två centimeter i höjdled.

Under denna tid har pappa kämpat för sin vardag. Han går med stor svårighet nedför sin yttertrappa till huset på fem steg, tar sig 50 meter med rollator ut på gården. Han vill ju, så långt det är möjligt, hålla sig aktiv och bo kvar i sitt föräldrahem med min mamma.

Vården på olika villkor

När pappa väl kom till Lasarettet i Enköping mötte han en kvinna från samma socken. Hon beskrev samma kamp för att få komma dit. Även hon har samma vårdcentral i Tierp, men en annan husläkare.

Bilden blir tydlig: det här handlar inte om ett enskilt misstag, utan om en kultur där patienter hålls kvar på vårdcentralen, trots att deras behov kräver specialistvård.

Bemötandet som skillnad

På lasarettet fick både pappa och kvinnan ett professionellt och varmt bemötande. Pappa skulle få trippel förtur, kanske operation samma dag. Men ett hjärtflimmer på EKG gjorde att remissen skickades vidare till Akademiska. Och där väntar köerna, är jag rädd för.

Vad säger lagen?

I Hälso- och sjukvårdslagen (2017:30) står det tydligt: vård ska ges på lika villkor för hela befolkningen. Det är behoven, inte ålder, kön, social ställning eller bostadsort, som ska avgöra.

Ändå ser vi hur åldersism kan smyga sig in. När läkare på vårdcentralen avfärdar möjligheten till behandling utifrån ålder, får det konsekvenser. Patienter litar på sin vårdgivare och ställer inte till bråk. Resultatet blir förlorad tid, mer lidande och i förlängningen mer komplexa vårdbehov. Vårdbehov som till slut kommer kräva den kommunala hälsovården och omsorg. Två olika ”plånböcker” som dock fylls med medborgarnas pengar!

Min oro

Jag kan inte låta bli att undra: hur många fler i vårt avlånga land får inte den vård de har rätt till, för att de inte orkar eller vågar ifrågasätta?

För mig är det tydligt: pappa behöver bemötas som den aktiva människa han är, inte reduceras till en siffra i journalen.

Vi måste tala mer om åldersism i vården. Och vi måste hålla fast vid lagens grund: vård på lika villkor.

Reflektioner från min första föreläsning via Senioruniversitetet.

Jag har varit på min första föreläsning genom Senioruniversitetet, ”Från barberare till kirurg” med Jan Stålhammar, på Medicinhistoriska museet.

Det blev en resa genom kirurgins historia, från stenålderns trepanationer till dagens avancerade operationssalar.

Jag fick med mig nya kunskaper om hur kirurgin länge låg i händerna på barberare, badare och fältskärer. Amputationer, starrstickning och stenskärning var brutala, men ibland livräddande ingrepp. Först när man lärde sig att hantera blödning, smärta och infektioner öppnades dörren till inre kirurgi.

Det var fascinerande att höra om pionjärer som Ambroise Paré, som slutade bränna sår och istället knöt blodkärl, och K.G. Lennander i Uppsala, som som första i världen opererade med hjälp av röntgen.

Jag gick därifrån både klokare och mer tacksam, över den utveckling som tagit oss från hål i skallen till avancerad kirurgi som räddar liv varje dag.

I våras var maken och jag på besök hos min svägerska som nyligen opererats för en hjärntumör. Vi kom på avtalad besökstid, men när vi steg in i hennes rum var det tomt. För att få hjälp knackade vi på en glasdörr där några medarbetare satt i möte. En av dem öppnade, märkbart irriterad över avbrottet. Som tur var tog en kollega bakom henne initiativ och förklarade att min svägerska var på röntgen och att vi kunde vänta i matsalen längre ned i korridoren.

Det var en märklig känsla att stå där igen. Just denna avdelning var nämligen min allra första arbetsplats, som vårdbiträde i slutet av 70-talet. Mycket var förändrat, både lokaler och arbetssätt.

I matsalen stod två medarbetare och pratade med varandra, utan att ta notis om oss eller vem vi var. Efter en stund försvann även de. Vi väntade i över 40 minuter, och när vi knackade på glasdörren igen möttes vi återigen av samma sura svar: ”Ni får vänta, vi har möte.” Till slut gav vi upp och gick därifrån, ledsna och med en smält glass i handen.

Som tidigare medarbetare på avdelningen, både som vårdbiträde och avdelningssekreterare, blev jag berörd. Det som en gång var en öppen, levande avdelning kändes nu mer som ett fort. Antalet vårdplatser var neddraget, och bemanningen verkade knapp. Men mest av allt saknades det något som borde vara självklart, tydliga rutiner och ansvarsfördelning för mötet med anhöriga.

Vad säger detta om kvalitetsarbetet?

När jag nyligen höll en föreläsning om författningar för blivande specialistundersköterskor i neurologi, berättade jag om händelsen. Jag bad deltagarna reflektera kring hur det ser ut på deras avdelningar:

• Finns det alltid någon att fråga när anhöriga kommer på besök?
• Hur säkerställs att rätt information når fram?
• Hur förhindrar man att obehöriga tar sig in på avdelningen?

Diskussionerna blev livliga. Många beskrev hinder, risker och oro, särskilt att veta om den nattpersonal som kommer verkligen är rätt person. 

Min slutsats är tydlig: här finns en brist på fungerande kvalitetsledningssystem och på kunskap om de författningar som styr hälso- och sjukvården.

Ständiga förbättringar kräver struktur

Kvalitet uppstår inte av sig självt. Det krävs riskanalyser, rutiner för samverkan och ett systematiskt förbättringsarbete för att vardagen ska fungera, för både patienter, anhöriga och personal.

Det är just här jag kan hjälpa till.

• Behöver ni en grundläggande utbildning om lagar, avtal och kvalitetsledningssystem? Jag kommer gärna ut en eftermiddag.
• Vill ni ha praktiskt stöd på plats för att utveckla rutiner, roller och samverkan? Då kan jag följa er i arbetet.

Tveka inte att höra av er om ni vill stärka ert kvalitetsledningsarbete. Det gör skillnad,  på riktigt.

Min faster har nyligen flyttat till ett äldreboende. Hon lever med demens och vill, som hon alltid gjort, låsa sin dörr innan hon går och lägger sig. För henne är det en självklar ritual,  vrida på vredet och sedan känna efter att dörren verkligen är låst.

Men på boendet finns hotellås. Trycker du ner handtaget inifrån, öppnas dörren direkt, även om man just låst den. Det är konstruerat för brandsäkerhet för att underlätta att snabbt och enkelt sätt att komma ut.

För min faster blir det däremot en källa till otrygghet. Hon upplever att låset inte fungerar. Hon försöker gång på gång, men dörren slutar ändå i olåst läge. Eftersom hon bor längst ner i korridoren händer det att andra boende öppnar hennes dörr av misstag och kommer in. Hon blir rädd, upprörd och säger:

Här kan jag inte bo kvar.

Det gör ont i hjärtat.

När systemlogiken krockar med människans behov

Det här är ett tydligt exempel på när rätt blir fel. Låset är rätt ur ett brandsäkerhetsperspektiv. Men det blir fel för en människa som förlorat förmågan att förstå logiken i konstruktionen.

Vi vet att det finns bättre lösningar idag.

Digitala lås med taggar eller armband kan låsa och låsa upp automatiskt. Bara personalen kommer in och den boende får känna trygghet i sitt eget hem.

Teknik som frigör värdighet

Det handlar inte om teknik för teknikens skull. Det handlar om att ta vara på de möjligheter som finns för att skapa trygghet och värdighet i vardagen. Särskilt för de årsrika som inte längre kan sätta ord på varför något känns fel, men som ändå bär hela känslan i kroppen.

En uppmaning

Det är viktigt att vi som samhälle och bransch fortsätter ställa frågor som:

• Hur påverkas den enskilda människan av våra systemlösningar?
• Är det rätt lösning för brandsäkerheten – men fel för tryggheten?
• Finns det teknik som kan skapa både och?

Jag vill gärna höra: Hur gör ni på era boenden? Har ni hittat en lösning som fungerar bättre?

Jag har varit verksam i över fyrtio år inom hälsa, vård och omsorg, som arbetsterapeut, chef, processledare och nu som föreläsare och konsult. Det är ett yrkesliv fyllt av möten med människor, beslut på operativ och strategisk nivå, utbildning av nya ledare och såklart av misstag som jag (oftast) bara behövde göra en gång.

Men jag förundras som flera av oss gör, över att åldersdiskriminering fortfarande finns istället för att det borde vara tvärtom. För i arbetslivet är det precis som på basketplanen, spelaren och laget blir bättre med tiden. Erfarenhet är som träningstimmar, ju fler, desto mer fingertoppskänsla, desto bättre samspel, desto klokare beslut i skarpa lägen.

Själv har jag märkt att jag blir både skarpare, mindre otålig och därmed mjukare för varje år. Skarpare i analysen, mer lyssnande och mjukare i mötet med människor. Mina styrkor är inte en slump, de är resultatet av decennier av träning i skarp läge och inläsning av fakta. Och jag är långt ifrån ensam, hela team växer, lagras och mognar med åren.

Ja visst finns det undantag, men i de allra flesta fall gäller det här, ju mer vi övar (lever), desto bättre blir vi.

Erfarenhet är ingen belastning, det är vår kanske mest undervärderade tillgång.

Så varför fortsätta uppfinna hjulet gång på gång, när vi kan bygga vidare och rulla snabbare på det vi redan har, samtidigt som vi ständigt utvecklar och förfinar?

En färsk rapport från Medlingscentrum, Konfliktbarometern, visar att nästan varannan chef varje vecka möter beteenden som påverkar samarbetet negativt. Det handlar inte om högljudda bråk, utan om det subtila och lågintensiva: härskartekniker, passivt motstånd och offermentalitet.

Problemet är att dessa beteenden ofta smyger sig in och blir en del av vardagen. Väntar chefen för länge med att agera riskerar de att normaliseras. Den som beter sig illa får ingen tydlig feedback, och gruppen kan börja hantera problemet själva och ibland genom att frysa ut personen. Då har situationen gått från svår till ohanterlig.

Rapporten pekar på att de flesta konflikter bottnar i organisatoriska orsaker, som otydliga roller och ansvarsfördelning. Här är nyckeln att arbeta både förebyggande och strukturerat:

• Tydliga ramverk, så alla vet sitt uppdrag och ansvar.
• Värdegrund i praktiken, inte bara ord på papper, utan riktlinjer för hur vi beter oss mot varandra.
• Tidiga samtal, korta, konkreta och respektfulla.

Som mentor och processledare ser jag att hållbart ledarskap handlar om mer än att lösa akuta konflikter. Det handlar om att ge chefer verktyg och stöd för att agera tidigt och tryggt – och samtidigt skapa en kultur där samarbete och respekt är norm.

Det är här mitt verktyg Språngbrädan kommer in. Med åtta tydliga fokusområden hjälper den chefer och verksamheter att kartlägga nuläget, se riskerna och hitta lösningar innan problemen fastnar i väggarna.

För när små beteenden får stora konsekvenser är det alltid bättre att börja i tid och att inte stå ensam i arbetet.