Jag har sett många annonser på sistone som riktar sig till oss 60+. Ofta handlar det om Tai Chi. Lugn träning, mjuka rörelser och ibland löften om att snabbt gå ner i vikt och få ett ”sexpack”.

Det är egentligen inte träningsformen jag fastnar vid. Tai Chi kan vara både bra och tillgängligt.

Det är bilderna. Släta ansikten. Kroppar som signalerar kontroll och ideal. Människor som inte riktigt liknar de flesta jag möter i vardagen.

Jag märker att jag stannar upp där. Det får mig att fundera över vilken bild av åldrande som förmedlas. Som om kroppen fortfarande främst är något som ska formas, justeras eller förbättras.

Efter många år i och nära hälsa, vård och omsorg vet jag hur kroppar förändras. Det gör de för oss alla. Genom arbete, sjukdom, återhämtning och livet i stort.

Det är inget konstigt. Rörelse är viktigt. Men för de flesta handlar det inte om magrutor, utan om att orka vardagen. Att kunna gå, resa sig, bära, leva sitt liv.

Samtidigt vet vi att kroppsnormer och föreställningar om ålder påverkar oss längre upp i åren än man kanske tror. Man kan vara både erfaren och trygg och ändå känna sig lite fel när man möts av de där bilderna.

Kanske är det därför jag önskar fler bilder som liknar verkligheten. Människor som rör på sig, lever sina liv och ser ut som de gör.

Det här är i alla fall min verklighet just nu. Rörelse, frisk luft och en kropp som gör sitt bästa.

Jag kunde inte tacka nej när Peter ringde och frågade om jag kunde gå in som interim verksamhetschef på Näsby Slottspark i Täby.

Det är en väl fungerande verksamhet i en vacker miljö, nära Näsby slott. De yttre ramarna är goda. Det som möter mig mest tydligt är vardagen i huset.

När jag kommer på morgonen är köksmästare Kai redan i gång. Doften från köket, tempot, strukturen. Det säger något om hur dagen tar sin början. Efter drygt en timmes resa anländer jag vid åttatiden, och på våningsplanen är morgonarbetet redan i full gång.

Medarbetare passerar kontoret, hälsar, fortsätter sitt arbete. Omtänksamt, kunnigt och engagerat. Det finns en trygghet i det som redan fungerar. Verksamheten står stadigt, och många årsrika vill flytta hit. Det är kö.

Just därför blir frågan om utveckling viktig.

Jag har med mig ett sätt att tänka från idrotten. Som tidigare basketspelare, fotbollstränare och ledarutbildare har jag lärt mig att även lag som ligger högt i tabellen behöver fortsätta träna. Inte för att något är fel, utan för att behålla skärpan, nyfikenheten och glädjen i spelet.

Det finns alltid moment att förfina. Nya kunskaper att ta till sig. Nya lagkamrater som ska in i samspelet. Om vi slutar träna, slutar reflektera och slutar justera, tappar vi så småningom tempo, även om utgångsläget är gott.

För mig handlar ledarskap i äldreomsorgen mycket om det. Att värna det som fungerar, samtidigt som vi fortsätter utveckla arbetssätt, kunskap och samspel. Inte för att jaga något nytt, utan för att vara trygga i det vi gör också över tid.

När matglädje får ta plats i äldreomsorgen

I ÄTUPs senaste nyhetsbrev lyfts personer som på olika sätt bidrar till äldreomsorgen. Jag blev glad och stolt över hur de beskrev vårt samarbete.

De skrev:

”Efter många år i vård och omsorg har Elisabeth samlat erfarenheter som ger både perspektiv och förståelse för vardagens komplexitet. Hon vet hur mycket som krävs av chefer och medarbetare, och hur viktigt det är att förändring faktiskt går att genomföra, inte bara beslutas.”

Det är ord jag tar emot med ödmjukhet, inte minst därför att de fångar något som jag själv ser som avgörande i utvecklingsarbete: att det måste fungera i vardagen.

Det jag särskilt vill lyfta är ÄTUP:s arbete med mat och måltider. De har hållit fast vid att maten är en del av omsorgen, inte ett tillägg. Båda grundarna bygger kunskap i verksamheten och gör forskning och erfarenhet användbar i praktiken. Det märks att de förstår hur arbetet ser ut i verkligheten.

När jag var projektledare för ÄTUP:s implementering i Sigtuna kommun blev det tydligt hur viktigt det är att ta ansvar för helheten. Förändring måste gå att bära i vardagen, av dem som ska göra jobbet. Det kräver respekt för både yrkeskunskap och förutsättningar, och ibland mod att hålla fast vid det som är viktigt även när det tar tid.

Matglädje kan inte beslutas fram. Den växer när vi tar vardagen på allvar och står kvar i det som faktiskt gör skillnad.

Med det går jag in i 2026, med nyfikenhet, ansvar och fortsatt respekt för vardagens arbete.

Ett avsnitt av podden Hur från Dagens Samhälle fångade verkligen min uppmärksamhet den här veckan. Temat var kriser, något som alla fruktar men få är förberedda på. Jeanette Fors André, som i många år stöttat kommuner och myndigheter när det stormar, satte fingret på det viktigaste: krishantering börjar långt innan det smäller.

Hon beskriver hur avgörande det är att bygga förtroende, tydlighet och intern öppenhet,  långt innan mediedrevet eller visselblåsningen kommer. Det handlar om att våga se sina risker, prata om dem och ta ansvar tillsammans.

Jag tänker direkt på hur det här hänger ihop med vardagen i vård och omsorg. De flesta kriser kommer inte ur tomma intet. De växer fram i det tysta, i brister på struktur, rutiner, bemanning eller ledarskap, ofta i kombination. Och när något väl händer blir det inte bara en verksamhetskris, utan en förtroendekris, både internt och utåt.

Med Ramsta-verktyget hjälper jag verksamheter att just synliggöra de där riskerna i tid. Genom att tillsammans skatta nuläget inom områden som styrning, organisation, bemanning och värdegrund går det att se var grunden är stabil,  och var den behöver förstärkas. Det är ett enkelt men kraftfullt sätt att förebygga kriser och bygga en tryggare och mer hållbar verksamhet.

Hör av dig så berättar jag mer om hur Ramsta-verktyget kan stärka din verksamhet, eller om det är något annat jag kan stödja dig med.

Redan 2017 skrev jag flera inlägg om kampen för att min pappa skulle få rätt vård. Då handlade det också om höften, men vägen dit var lång och krokig. Husläkaren på Vårdcentralen i Uppsala, tolkade symptomen som ryggproblem och inget att göra åt, vilket pappa nöjde sig med. Då skrev jag, via pappas 1177, till läkaren och pappa gav mig fullmakt att prata med läkaren. Då hände något, han skulle få remiss till ryggspecialist. Pappa fick vänta länge, vårdgarantin för bedömningen överskreds, och när han till slut kom till  Sophiahemmet sa läkaren: ”Ditt bekymmer sitter inte i ryggen utan det är höften som spökar.”

Först då blev det en remiss till röntgen av höft. Men vårdgarantin överskreds igen, och när han väl kom till Lasarettet i Enköping var skadan så pass komplex att man inte kunde operera där. Det blev ytterligare väntan innan pappa äntligen fick sin nya höft. Totalt tog det, från att jag agerade till att höften var på plats, mer än 1 år!

2025 – samma mönster

Åtta år senare står vi där igen. Pappa, nu 91 år, har haft svåra smärtor i sin andra höft i över 1 år. Han har tagit starka smärtstillande tabletter under denna period. Till honom sa husläkaren på Tierps Vårdcentral, att ”med din ålder och dina diagnoser kan inget höftbyte ske”. Och pappa nöjde sig med det, för man litar ju på sin läkares kompetens.

Repris även här och fullmakt av pappa att prata med hans husläkare och det resulterade i att det efter mitt samtal blev en röntgen, och svaret var tydligt: brosket i vänster höft är helt borta. Ledkulan är nedsliten med benförlust motsvarande två centimeter i höjdled.

Under denna tid har pappa kämpat för sin vardag. Han går med stor svårighet nedför sin yttertrappa till huset på fem steg, tar sig 50 meter med rollator ut på gården. Han vill ju, så långt det är möjligt, hålla sig aktiv och bo kvar i sitt föräldrahem med min mamma.

Vården på olika villkor

När pappa väl kom till Lasarettet i Enköping mötte han en kvinna från samma socken. Hon beskrev samma kamp för att få komma dit. Även hon har samma vårdcentral i Tierp, men en annan husläkare.

Bilden blir tydlig: det här handlar inte om ett enskilt misstag, utan om en kultur där patienter hålls kvar på vårdcentralen, trots att deras behov kräver specialistvård.

Bemötandet som skillnad

På lasarettet fick både pappa och kvinnan ett professionellt och varmt bemötande. Pappa skulle få trippel förtur, kanske operation samma dag. Men ett hjärtflimmer på EKG gjorde att remissen skickades vidare till Akademiska. Och där väntar köerna, är jag rädd för.

Vad säger lagen?

I Hälso- och sjukvårdslagen (2017:30) står det tydligt: vård ska ges på lika villkor för hela befolkningen. Det är behoven, inte ålder, kön, social ställning eller bostadsort, som ska avgöra.

Ändå ser vi hur åldersism kan smyga sig in. När läkare på vårdcentralen avfärdar möjligheten till behandling utifrån ålder, får det konsekvenser. Patienter litar på sin vårdgivare och ställer inte till bråk. Resultatet blir förlorad tid, mer lidande och i förlängningen mer komplexa vårdbehov. Vårdbehov som till slut kommer kräva den kommunala hälsovården och omsorg. Två olika ”plånböcker” som dock fylls med medborgarnas pengar!

Min oro

Jag kan inte låta bli att undra: hur många fler i vårt avlånga land får inte den vård de har rätt till, för att de inte orkar eller vågar ifrågasätta?

För mig är det tydligt: pappa behöver bemötas som den aktiva människa han är, inte reduceras till en siffra i journalen.

Vi måste tala mer om åldersism i vården. Och vi måste hålla fast vid lagens grund: vård på lika villkor.

Reflektioner från min första föreläsning via Senioruniversitetet.

Jag har varit på min första föreläsning genom Senioruniversitetet, ”Från barberare till kirurg” med Jan Stålhammar, på Medicinhistoriska museet.

Det blev en resa genom kirurgins historia, från stenålderns trepanationer till dagens avancerade operationssalar.

Jag fick med mig nya kunskaper om hur kirurgin länge låg i händerna på barberare, badare och fältskärer. Amputationer, starrstickning och stenskärning var brutala, men ibland livräddande ingrepp. Först när man lärde sig att hantera blödning, smärta och infektioner öppnades dörren till inre kirurgi.

Det var fascinerande att höra om pionjärer som Ambroise Paré, som slutade bränna sår och istället knöt blodkärl, och K.G. Lennander i Uppsala, som som första i världen opererade med hjälp av röntgen.

Jag gick därifrån både klokare och mer tacksam, över den utveckling som tagit oss från hål i skallen till avancerad kirurgi som räddar liv varje dag.