Min faster har nyligen flyttat till ett äldreboende. Hon lever med demens och vill, som hon alltid gjort, låsa sin dörr innan hon går och lägger sig. För henne är det en självklar ritual, vrida på vredet och sedan känna efter att dörren verkligen är låst.
Men på boendet finns hotellås. Trycker du ner handtaget inifrån, öppnas dörren direkt, även om man just låst den. Det är konstruerat för brandsäkerhet för att underlätta att snabbt och enkelt sätt att komma ut.
För min faster blir det däremot en källa till otrygghet. Hon upplever att låset inte fungerar. Hon försöker gång på gång, men dörren slutar ändå i olåst läge. Eftersom hon bor längst ner i korridoren händer det att andra boende öppnar hennes dörr av misstag och kommer in. Hon blir rädd, upprörd och säger:
Här kan jag inte bo kvar.
Det gör ont i hjärtat.
När systemlogiken krockar med människans behov
Det här är ett tydligt exempel på när rätt blir fel. Låset är rätt ur ett brandsäkerhetsperspektiv. Men det blir fel för en människa som förlorat förmågan att förstå logiken i konstruktionen.
Vi vet att det finns bättre lösningar idag.
Digitala lås med taggar eller armband kan låsa och låsa upp automatiskt. Bara personalen kommer in och den boende får känna trygghet i sitt eget hem.
Teknik som frigör värdighet
Det handlar inte om teknik för teknikens skull. Det handlar om att ta vara på de möjligheter som finns för att skapa trygghet och värdighet i vardagen. Särskilt för de årsrika som inte längre kan sätta ord på varför något känns fel, men som ändå bär hela känslan i kroppen.
En uppmaning
Det är viktigt att vi som samhälle och bransch fortsätter ställa frågor som:
- Hur påverkas den enskilda människan av våra systemlösningar?
- Är det rätt lösning för brandsäkerheten – men fel för tryggheten?
- Finns det teknik som kan skapa både och?
Jag vill gärna höra: Hur gör ni på era boenden? Har ni hittat en lösning som fungerar bättre?