När kvaliteten brister i mötet med anhöriga

När kvaliteten brister i mötet med anhöriga

I våras var maken och jag på besök hos min svägerska som nyligen opererats för en hjärntumör. Vi kom på avtalad besökstid, men när vi steg in i hennes rum var det tomt. För att få hjälp knackade vi på en glasdörr där några medarbetare satt i möte. En av dem öppnade, märkbart irriterad över avbrottet. Som tur var tog en kollega bakom henne initiativ och förklarade att min svägerska var på röntgen och att vi kunde vänta i matsalen längre ned i korridoren.

Det var en märklig känsla att stå där igen. Just denna avdelning var nämligen min allra första arbetsplats, som vårdbiträde i slutet av 70-talet. Mycket var förändrat, både lokaler och arbetssätt.

I matsalen stod två medarbetare och pratade med varandra, utan att ta notis om oss eller vem vi var. Efter en stund försvann även de. Vi väntade i över 40 minuter, och när vi knackade på glasdörren igen möttes vi återigen av samma sura svar: ”Ni får vänta, vi har möte.” Till slut gav vi upp och gick därifrån, ledsna och med en smält glass i handen.

Som tidigare medarbetare på avdelningen, både som vårdbiträde och avdelningssekreterare, blev jag berörd. Det som en gång var en öppen, levande avdelning kändes nu mer som ett fort. Antalet vårdplatser var neddraget, och bemanningen verkade knapp. Men mest av allt saknades det något som borde vara självklart, tydliga rutiner och ansvarsfördelning för mötet med anhöriga.

Vad säger detta om kvalitetsarbetet?

När jag nyligen höll en föreläsning om författningar för blivande specialistundersköterskor i neurologi, berättade jag om händelsen. Jag bad deltagarna reflektera kring hur det ser ut på deras avdelningar:

  • Finns det alltid någon att fråga när anhöriga kommer på besök?
  • Hur säkerställs att rätt information når fram?
  • Hur förhindrar man att obehöriga tar sig in på avdelningen?

Diskussionerna blev livliga. Många beskrev hinder, risker och oro, särskilt att veta om den nattpersonal som kommer verkligen är rätt person. 

Min slutsats är tydlig: här finns en brist på fungerande kvalitetsledningssystem och på kunskap om de författningar som styr hälso- och sjukvården.

Ständiga förbättringar kräver struktur

Kvalitet uppstår inte av sig självt. Det krävs riskanalyser, rutiner för samverkan och ett systematiskt förbättringsarbete för att vardagen ska fungera, för både patienter, anhöriga och personal.

Det är just här jag kan hjälpa till.

  • Behöver ni en grundläggande utbildning om lagar, avtal och kvalitetsledningssystem? Jag kommer gärna ut en eftermiddag.
  • Vill ni ha praktiskt stöd på plats för att utveckla rutiner, roller och samverkan? Då kan jag följa er i arbetet.

Tveka inte att höra av er om ni vill stärka ert kvalitetsledningsarbete. Det gör skillnad,  på riktigt.