I fredags besökte jag tillsammans med min kusin några äldreboenden, eftersom vår faster ansökt om en lägenhet på ett särskilt boende. Vi möttes av engagerad personal och ett gott bemötande, men en detalj väckte frågor. Begreppet fast omsorgskontakt användes inte alls. I stället talades det om kontaktperson.

Det fick mig att fundera. Vad säger vi egentligen, och vad menar vi? Orden är lika, men rollerna är inte desamma. Det här är inte en språklig detalj i marginalen, det handlar om rättssäkerhet, ansvarsfördelning och inte minst, igenkänning och trygghet för den enskilde.

Begreppen i korthet

Varför det spelar roll

Många årsrika personer har först hemtjänst, och senare behov av en plats på ett särskilt boende. Då är det avgörande att roller, språkbruk och funktioner känns igen och fungerar på ett jämförbart sätt. Det skapar trygghet, inte bara för den enskilde, utan också för närstående och för personalen som arbetar nära.

När vi blandar ihop begrepp, som kontaktperson i stället för fast omsorgskontakt, blir det otydligt både juridiskt och organisatoriskt. Det riskerar att urholka uppdragets innehåll och kan leda till att det stöd som erbjuds inte motsvarar intentionerna i lagstiftningen.

Det handlar inte bara om titlar – utan om innehåll

Oavsett vad personen kallas kontaktperson, kontaktman eller fast omsorgskontakt, är det själva uppdraget som är det viktiga. Det handlar om att vara en utsedd person som känner den enskilde, har kontinuerlig kontakt och ansvar för samordning och kommunikation. För många kan just den här personen göra hela skillnaden i vardagen.

Och just därför behöver vi prata mer om dessa begrepp. Vi behöver skapa en gemensam förståelse, så att vi inte bara säger rätt, utan också gör rätt.

På bilden: Min pappa Alwe (91), mamma (88) och pappas barndomsvän Carin (87), sittande vid Västerås marina. Tre årsrika vänner, fyllda av livserfarenhet och med tydliga bilder av vad som ger trygghet i vardagen.