En artikel i Senioren lyfter frågan om ojämlik äldreomsorg och hur politisk detaljstyrning påverkar verksamheterna. Det är en viktig beskrivning av något som många känner igen: att det som ska utgå från individens behov i praktiken formas av lokala beslut, ekonomiska ramar och olika sätt att styra.
Samtidigt är bilden mer sammansatt.
I vissa verksamheter går styrningen långt ner i detaljer kring hur insatser ska utföras. I andra är den mer övergripande och lämnar stort tolkningsutrymme. Båda ytterligheterna rymmer risker. När styrningen blir för detaljerad minskar utrymmet för professionen. När den är otydlig blir det svårt att skapa en gemensam riktning.
Det är i det mellanrummet som kvaliteten formas.
För oavsett hur styrningen ser ut på papperet är det i vardagen den ska fungera. Det är där beslut ska tolkas, prioriteringar göras och ansvar tas. När mandat, ansvar och uppdrag inte hänger ihop blir det tydligt i verksamheten. Inte som en principfråga, utan i hur stödet faktiskt ges till den årsrike.
Diskussionen om likvärdighet leder ofta till krav på tydligare nationella ramar. Det kan vara en del av lösningen. Men det räcker inte i sig. Hur styrningen omsätts i praktiken, och hur ledarskapet håller ihop helheten, är minst lika avgörande.
Det är där jag tänker att vi behöver lägga mer fokus framåt. Inte bara på vad som ska styras, utan på hur styrning, ansvar och genomförande hänger ihop i vardagen.
