Jag funderar över vad som krävs för att lagstiftning faktiskt ska fungera i praktiken.
Jag läste en artikel i Dagens Nyheter om att bara tre av tio läkare upplever att de kan framföra kritik till sin ledning. Samtidigt framgår att seniora läkare i högre grad både vågar lyfta brister och bidra med förbättringsförslag.
Det är en siffra som borde få oss att stanna upp.
Vi har en tydlig lagstiftning inom både hälso- och sjukvård och socialtjänst. Den bygger på att brister ska uppmärksammas, rapporteras och följas upp. Den bygger också på att medarbetare använder sin kunskap och sitt omdöme i vardagen.
När så få upplever att de kan framföra kritik är det svårt att se hur lagstiftningens intentioner ska kunna uppfyllas.
Jag fick en konkret påminnelse om detta nyligen. När jag ville lämna en synpunkt på den vård min pappa får just nu, fick jag svaret att det inte fanns något system för det. Sjuksköterskan sa att hon istället kunde skriva en anteckning i journalen.
Det säger något om glappet mellan intention och praktik.
Att det dessutom är just de seniora medarbetarna som i högre grad agerar i linje med intentionerna gör frågan ännu viktigare. Det är de som har erfarenheten att se vad som inte fungerar, och vad som behöver göras bättre.
Men om det inte finns strukturer som tar emot det, då stannar det.
Då får vi system som fungerar på papperet men inte i praktiken.
Det här handlar inte om individer. Det handlar om hur vi organiserar och leder verksamheter. Om det finns fungerande sätt att fånga upp synpunkter och använda dem, eller om det i praktiken är enklare att låta bli.
Lagstiftning skapar inte kvalitet i sig. Den förutsätter att vi har verksamheter där det är möjligt att arbeta enligt den.
Det är där vi behöver lägga fokus.
