Under pandemin blev det tydligt hur avgörande hälso- och sjukvårdens perspektiv är i äldreomsorgen. Det var både rimligt och nödvändigt. Smittskydd, medicinska bedömningar och säkerhet behövde stå i centrum.
Samtidigt ser jag, så här i efterhand, att något har förskjutits. Det medicinska perspektivet har i många verksamheter fått ett fortsatt starkt företräde, på bekostnad av det som enligt Socialtjänstlagen är själva grunden för omsorgen.
Det märks inte i första hand i de stora besluten, utan i vardagen. I vad vi pratar om, vad vi följer upp och vad som får ta tid. Omsorg riskerar att bli något som sker vid sidan av det som uppfattas som det viktigaste, snarare än att vara kärnan i uppdraget.
Men omsorg är inte det som blir kvar när det medicinska är gjort. Omsorg är själva uppdraget.
Det handlar om hur livet faktiskt blir för den enskilde. Om att kunna leva sitt liv så självständigt som möjligt, med stöd som är anpassat, begripligt och meningsfullt. Det är där kvaliteten avgörs.
När det perspektivet försvagas händer något i organisationen. Omvårdnadspersonalens ansvar blir otydligare och det som kräver yrkesskicklighet i mötet riskerar att förenklas. Beslut som är fattade med god intention riskerar att stanna på papper om de inte omsätts i praktiken.
Här blir omsorgskontakten central. Det är i den rollen som beslut enligt Socialtjänstlagen får liv. Där behöver intentioner tolkas, omsättas och följas upp i en föränderlig vardag. Det är ett kvalificerat arbete som kräver både kompetens och omdöme.
Men då behöver också förutsättningarna finnas där. Att förstå uppdraget, att ha mandat att agera och att ges utrymme att följa upp och justera när behoven förändras. Utan det riskerar rollen att reduceras till något administrativt, istället för att vara det bärande nav den kan vara för kvalitet och kontinuitet.
Jag tror att vi behöver återerövra balansen mellan hälso- och sjukvårdens uppdrag enligt Hälso- och sjukvårdslagen och omsorgens uppdrag enligt Socialtjänstlagen. Inte genom att ställa dem mot varandra, utan genom att tydliggöra deras olika roller.
Omsorgen är inte en förlängning av vården. Den är något eget, med en egen kunskapsbas och ett eget ansvar.
Kanske är det också här vi behöver börja när vi talar om attraktivitet i yrket. Inte i första hand i antal händer, utan i att tydliggöra vad uppdraget faktiskt innebär.
För när omsorgen får ta sin rättmätiga plats blir det också tydligare vad som krävs och varför det spelar roll.
Det är där, i det vardagliga arbetet, som kvaliteten avgörs.
