Jag har funderat en del på hur ofta vi idag lyfter fram tillit som lösningen på det mesta.
Det finns mycket som är starkt i det. Tillit signalerar respekt, handlingsutrymme och en tro på människors vilja och förmåga att göra ett gott arbete. Det skapar engagemang och är en viktig del i fungerande verksamheter.
Men i mitt arbete ser jag också vad som händer när riktning, struktur och ansvar inte är tillräckligt tydliga, då fylls tomrummet ofta med just ordet tillit, som om det skulle räcka.
Det gör det inte.
För tillit kan aldrig ersätta styrning, den kan bara bära den.
Det blev tydligt för mig när jag tog del av resonemangen om SKR och hur organisationen beskrivs som pressad från flera håll i Dagens Samhälle . Det som lyfts handlar om roll och legitimitet, men för mig handlar det lika mycket om riktning. När en aktör som ska hålla ihop systemet upplevs otydlig påverkar det hela kedjan, där styrning och prioriteringar successivt förskjuts i vardagen.
Och i den vardagen räcker det inte att luta sig mot tillit om uppdraget är oklart.
Samtidigt behöver vi vara ärliga i en annan del av detta: människor är olika.
Vissa bär ansvar och förvaltar tillit mycket väl. De ska ha utrymme och förtroende. Men det finns också situationer där ansvar inte tas, och där uppdraget inte håller ihop av sig själv. En fungerande ledning måste ta höjd för hela spannet, både kunna ge tillit och samtidigt vara tydlig och handlingskraftig där det behövs.
Annars lämnar vi för mycket åt slumpen.
Det som oroar mig är vad detta gör med dem vi ytterst finns till för. När riktningen brister i systemet stannar det inte internt, utan påverkar kvaliteten i mötet med den enskilde. För den som behöver stöd spelar det ingen roll var i kedjan otydligheten uppstår.
Effekten blir densamma.
Tillit utan riktning är inte ledarskap. Och utan en ledning som klarar att både ge tillit och ta ansvar där det behövs, blir det svårt att få det att hålla hela vägen ut.
