Vi var fyra som började arbeta tillsammans 1985, på en arbetsterapiavdelning i landstingets regi. Sedan dess har vi fortsatt att träffas, inte ofta men regelbundet, ungefär två gånger per år. När vi nyligen försökte minnas vad det var som gjorde att vi började träffas, kom vi fram till att ingen av oss egentligen vet. Kanske är det just det som säger något om det här sammanhanget.
Ganska tidigt bestämde vi oss för att spara lite varje månad för att kunna göra något tillsammans. Det blev ett enkelt sätt att hålla i kontakten, även när livet tog olika riktningar, vilket det också gjorde.
Det skiljer tio år mellan den äldsta och den yngsta av oss. Vår äldsta, som vi med värme kallar vår silverrygg, har på många sätt gått före i livets olika faser. Det har också gjort att våra liv sett lite olika ut över tid. Barn har kommit vid olika tillfällen och idag finns både barn och barnbarn med i våra samtal.
Genom åren har vi gått igenom det mesta som livet rymmer, relationer som förändras, sjukdom, barn som växer upp och årsrika föräldrar. Vi har inte funnits i varandras vardag, men vi har funnits kvar, och det har räckt långt.
När någon fyller jämnt gör vi alltid något extra. I år, när två av oss fyller samtidigt, överraskade jag tillsammans med den andra med en helg på Gotland. Vi fick tid både att upptäcka och att bara vara tillsammans, prata och skratta på det där sättet som kommer när man har följts åt länge.
Det slog mig under helgen att det här kanske inte är så vanligt idag. I en tid där mycket är tillfälligt, uppdrag, relationer och sammanhang, finns något stilla och tryggt i att ha människor som följer en över tid. Inte för att allt är enkelt, utan för att man, mer eller mindre medvetet, har valt att hålla i.
Jag tänker ibland att det är just där det avgörs, både i livet och i det jag möter i mitt arbete. Vi är ofta bra på att starta upp, förändra och organisera om, men det som verkligen gör skillnad är det som får fortsätta, det som hålls i, följs upp och får ta tid.
För mig har de här kvinnorna varit ett återkommande bollplank genom hela mitt vuxna liv. Ett sammanhang som inte kräver så mycket i stunden, men som betyder mycket över tid. Kanske är det just sådana sammanhang vi behöver värna lite mer medvetet.
