I hälsa, vård och omsorg möter vi varje dag människor som behöver stöd i sin vardag. Det kan handla om hjälp med måltider, mediciner, hygien, trygghet eller bara någon som finns där en stund. Arbetet sker nära den enskilda människan och bygger på personalens kunskap, erfarenhet och omdöme.
Samtidigt finns det alltid ett ramverk kring detta arbete. Lagar, ansvarsfördelning, rutiner och överenskomna arbetssätt beskriver hur verksamheten är tänkt att fungera. Socialtjänstlagen, hälso- och sjukvårdslagen med flera samt verksamhetens egna beslut sätter ramarna.
I vardagen kan dessa delar ibland uppfattas som något som ligger vid sidan av det praktiska arbetet. Det som sker i mötet med den enskilde upplevs som det centrala, medan lagar, rutiner och dokumentation kan kännas mer avlägsna.
Men i grunden är tanken den motsatta.
Ramarna finns där för att stödja arbetet.
Under åren har jag ofta sett hur verksamheter har genomarbetade kvalitetsledningssystem, tydliga rutiner och beslutade arbetssätt, men att dessa inte alltid är fullt levande i vardagen. När frågor uppstår kan man i stället börja hitta egna lösningar på hur något ska göras.
De lösningarna uppstår sällan av ovilja att följa regler. Ofta handlar det om en vilja att hjälpa och få arbetet att fungera i stunden. Men när arbetssätt växer fram vid sidan av verksamhetens gemensamma ramar riskerar något viktigt att gå förlorat.
Det är här jag ofta brukar använda ett enkelt sätt att tänka kring verksamheter, NÖHRA. Det är egentligen inget märkvärdigt, utan ett sätt att påminna sig om att flera delar behöver hänga ihop:
Normer: lagar, föreskrifter och värdegrund
Överenskommelser: de rutiner och arbetssätt organisationen själv har beslutat om
Handlingsutrymme: det professionella omdömet i mötet med den enskilde
Resurser: tid, kompetens och organisation
Ansvar: vem som ansvarar för vad
När dessa delar fungerar tillsammans blir arbetet stabilt. Personal vet vilka ramar som gäller, vilket handlingsutrymme som finns och vad uppdraget innebär.
Men om någon del börjar leva sitt eget liv uppstår lätt variation i hur omsorgen utförs. Lokala lösningar kan växa fram utan att fångas upp i verksamhetens egenkontroll eller gemensamma uppföljning. Skillnader kan uppstå mellan arbetslag eller mellan olika delar av en verksamhet.
Och då blir också ambitionen om jämlik vård och omsorg svårare att uppnå i praktiken.
Egenkontrollens uppgift är egentligen just att fånga upp detta. Inte för att kontrollera människor, utan för att hjälpa verksamheten att se om arbetet genomförs så som man har tänkt. Den ska visa om ramarna fungerar i praktiken och ge underlag för att förbättra arbetet.
Det är mot den bakgrunden jag har tagit fram föreläsningen “Lagar, avtal och annat kul”.
Den handlar inte om paragrafer för sakens skull. Den handlar om hur lagar, överenskommelser och ansvar faktiskt påverkar arbetet nära den enskilda människan, och hur de kan bli ett stöd i stället för något som upplevs ligga vid sidan av vardagen.
När ramarna blir begripliga händer ofta något viktigt. Tryggheten i uppdraget växer.
Och när personal känner sig trygg i sitt uppdrag blir också omsorgen tryggare för den person som behöver stöd.
