Framtidsfullmakten skulle göra livet enklare för årsrika personer och deras anhöriga. Men i praktiken fungerar det inte alltid så.
I mina uppdrag möter jag ofta familjer där fullmakterna är korrekta – ibland upprättade med jurist och kompletterade med bankens egna. Ekonomin har fungerat länge.
Ändå tar det stopp när något nytt ska göras, till exempel ändra ett autogiro eller hantera en teknisk förändring. Banken gör en ny prövning och hänvisar ofta till god man.
Det är begripligt utifrån deras regelverk. Men konsekvenserna hamnar i kommunerna.
Överförmyndarna är redan hårt belastade. Många kommuner har svårt att rekrytera gode män och förvaltare. När bankerna kräver formella ställföreträdare ökar trycket ytterligare, fler ansökningar, mer tillsyn, mer administration.
Framtidsfullmakten var tänkt att minska detta. I dag gör otydliga gränser och olika bedömningar mellan banker att effekten i stället blir den motsatta.
När systemet blir för svårt berättar många att anhöriga i stället hanterar ekonomin via personens BankID. Det är inte säkert, men det visar att systemen inte fungerar som tänkt.
Det här är inte en fråga om enskilda banker. Det är en styrningsfråga som behöver nationell samordning.
Vi behöver tydliga riktlinjer för hur framtidsfullmakter ska bedömas, så att kommunerna inte ska bära kostnaden för otydlig lagstiftning och olika tolkningar
