Det finns en berättelse som ofta används i organisationer.
Om Alla, Någon, Vem som helst och Ingen.
Den är enkel. Nästan barnslig.
Och samtidigt obehagligt träffsäker.
Ett arbete skulle göras.
Alla visste det.
Någon borde göra det.
Vem som helst kunde.
Men det blev Ingen.
Det är lätt att le åt den.
Men den dyker upp oftare än vi vill tro.
I äldreomsorgen, och i många andra verksamheter, ser jag hur den här logiken får fäste när ansvar och riktning inte är tillräckligt tydliga. Inte för att människor inte vill, utan för att det inte är självklart vem som ska göra vad och på vilken grund.
Vi bygger system.
Vi lägger till rutiner.
Vi förtydligar med fler dokument.
Varje del i sig är ofta rimlig.
Men över tid växer något fram som är svårare att hantera.
Ett lager på lager av styrning där det blir oklart vad som är krav, vad som är stöd och vad som faktiskt är viktigast här och nu.
När det händer flyttas mycket ansvar ut i verksamheten. Medarbetare och chefer gör sitt bästa. De tolkar, anpassar och löser.
Det är en styrka.
Men det är också här risken uppstår.
För när alla förväntas förstå helheten, utan att den är tydligt formulerad, då blir det också möjligt att ingen riktigt äger frågan.
Och då är vi tillbaka i berättelsen.
Alla visste.
Någon borde.
Vem som helst kunde.
Men det blev Ingen.
Det här är inte en fråga om engagemang eller kompetens.
Det är en fråga om hur vi organiserar ansvar.
Tydlighet i styrning handlar inte om att kontrollera mer.
Det handlar om att göra det möjligt att ta ansvar.
Att veta vad som gäller.
Vad som prioriteras.
Och vem som faktiskt förväntas agera.
Det låter enkelt.
Men kräver mod.
Mod att välja bort.
Mod att renodla.
Mod att stå för riktning även när alla inte tycker lika.
För utan det riskerar vi att fortsätta bygga system som ingen riktigt kan använda fullt ut.
Och då hjälper det inte att Alla vet.
