I mina uppdrag har jag märkt hur arbetsvardagen förändras.
Det är mycket fler möten nu. Fler samverkans möten fler strategiska avstämningar. Ofta med goda intentioner, de handlar om kvalitet, säkerhet, hygien, uppföljning och utveckling med mera.
Allt detta är viktigt.
Samtidigt behöver flera medarbetare lämna verksamheten för att delta. Ersättare tas in med följd att tiden för direkt arbete minskar. Det är inget dramatiskt i varje enskilt tillfälle, men över tid blir det en förskjutning.
Under mina fyrtio år i hälsa, vård och omsorg har jag sett hur systemet vuxit i komplexitet. Vi har fler aktörer, fler gränssnitt och fler krav. Digitaliseringen har gett oss möjligheter som tidigare inte fanns, att mäta, följa upp och dokumentera i detalj.
Det har stärkt både kunskap och rättssäkerhet.
Men det har också förändrat hur vi använder vår tid.
I dag talar vi mycket om tillitsbaserad styrning, konsensus och psykologisk trygghet. Det är viktiga perspektiv. De speglar en vilja att skapa hållbara organisationer där medarbetare tar ansvar och känner trygghet.
Men tillit uppstår inte genom fler möten.
Och trygghet skapas inte enbart genom fler strukturer.
Ibland undrar jag om vi har blivit mycket skickliga på att organisera, men mindre uppmärksamma på hur varje nytt lager påverkar helheten.
En läkare skrev i en debattartikel i Dagens Medicin att vi aldrig haft så många händer i vården som nu, men de är inte på patienterna, utan på tangenterna. Den formuleringen stannar kvar.
Det handlar inte om att vara emot utveckling, utan det handlar om balans.
Vi behöver ställa frågan oftare:
Hur påverkar detta kärnuppdraget?
Stärker det sammanhanget, eller ökar det fragmenteringen?
Förebyggande arbete och god omsorg kräver stabilitet, kontinuitet och gemensamt ansvar. Det kräver också mod att ibland avstå från att lägga till ytterligare ett forum.
Utveckling är nödvändig, men sammanhanget är avgörande.
