Efter mitt förra blogginlägg har jag fortsatt fundera på omsorgskontakten, men kanske ännu mer på vad som händer runt omkring hen. För om omsorgskontakten ska kunna vara den som känner den enskilde, följer vardagen och ser till att insatserna blir som det är tänkt, då måste det också finnas något att utgå ifrån.
Där kommer genomförandeplanen in.
Genomförandeplanen är inget nytt och den är inte tänkt att vara ännu ett dokument som ska finnas för att vi ska kunna bocka av att det är gjort. Där ska den enskildes beslutade insatser bli begripliga i vardagen. Hur vill jag ha min morgon? Vad klarar jag själv och vad behöver jag stöd med? Vad är viktigt för mig för att dagen ska bli bra? Hur vill jag vara delaktig och vad behöver medarbetarna känna till för att stödet faktiskt ska bli som jag vill ha det?
Ändå möter jag fortfarande verksamheter där genomförandeplanen saknas, inte är aktuell eller inte används som det arbetsredskap den borde vara. Det förvånar mig, inte minst eftersom vi samtidigt talar så mycket om personcentrering, kontinuitet och den enskildes delaktighet.
För mig hör omsorgskontakten och genomförandeplanen ihop. Omsorgskontakten behöver känna den enskilde och vara den som tillsammans med hen håller ihop hur de beslutade insatserna ska genomföras. Då blir genomförandeplanen inte bara dokumentation, utan något som medarbetarna faktiskt behöver för att kunna göra rätt.
Men det är nästa steg i kedjan som jag funderar ännu mer över.
Vad händer när det inte fungerar?
Vi har under många år blivit betydligt bättre på att rapportera och följa upp avvikelser inom hälso- och sjukvården. Ett läkemedel som inte givits, en fallhändelse eller en brist i en medicinsk insats blir synlig, rapporteras och kan följas upp. Det är bra och helt nödvändigt.
Men hur ser det ut när bristen finns i den sociala omsorgen?
Vad händer om den enskilde inte får sin beslutade insats på det sätt som planerats? Om genomförandeplanen inte följs, om en viktig aktivitet gång på gång uteblir, om kontinuiteten brister eller om den enskilde inte får möjlighet till den delaktighet som vi säger är så viktig?
Skriver vi avvikelser då?
Min erfarenhet är att det sker betydligt mer sällan. Och då börjar jag fundera över vad det gör med vårt systematiska kvalitetsarbete. För om bristerna inte rapporteras blir de heller inte synliga på samma sätt. De kommer inte med i sammanställningar, analyser och egenkontroller och blir därmed svårare för ledningen att se mönster i och göra något åt.
Det handlar inte om att vi ska skriva fler avvikelser för avvikelsernas skull. Det handlar om att avvikelsesystemet ska hjälpa oss att upptäcka när verksamheten inte fungerar som den ska, oavsett om det handlar om HSL eller SoL.
Och kanske är det här mitt resonemang från förra bloggen blir konkret.
Vi har blivit duktiga på att följa upp patientsäkerhet, läkemedel och fall. Det ska vi fortsätta vara. Men är vi lika systematiska när vi följer upp om den enskilde faktiskt får den omsorg och det stöd som beslutats och planerats?
För vi följer upp det vi tycker är viktigt. Det vi mäter, analyserar och efterfrågar får också uppmärksamhet i verksamheten.
Därför funderar jag på vad våra avvikelser egentligen berättar för oss.
Berättar de hur kvaliteten i hela vår hälsa, vård och omsorg ser ut?
Eller berättar de framför allt om det vi har blivit vana vid att följa upp?
