Bild: År 2000 arbetade vi med kvalitetsmål för äldreomsorgen i den kommun jag då var verksam i. Rubriken känns fortfarande aktuell: ”Vi måste ställa oss frågan för vem vi är till.”
När jag började arbeta som arbetsterapeut på 1980-talet såg äldreomsorgen annorlunda ut på många sätt. Allt var naturligtvis inte bättre då, och mycket har utvecklats till det bättre. Men när jag funderar över det förebyggande uppdraget i den nya socialtjänstlagen kommer jag tillbaka till sådant som då var ganska självklart.
Studieförbund ordnade studiecirklar för årsrika, både på sjukhem och ute på bygdegårdar. Arbetsterapibiträden kunde stötta människor i hemmet så att de kunde fortsätta med en hobby eller aktivitet som varit en del av deras liv.
Det handlade om aktivitet, gemenskap och om att fortsätta göra sådant man tyckte om och fortfarande kunde göra.
Mycket av detta försvann så småningom. Jag minns diskussionerna om vad som var det offentligas ansvar, vad resurserna skulle användas till och hur arbetsterapin förändrades och blev alltmer professionaliserad och forskningsanknuten. Men när jag nu går tillbaka och läser dokument från den tiden blir bilden mer intressant än mitt eget minne av varför förändringen skedde.
I regeringens proposition Äldreomsorgen inför 90-talet från 1988 finns resonemang som känns förvånansvärt aktuella. Där beskrivs betydelsen av att fritids- och kulturutbudet är tillgängligt för äldre, att närheten kan vara avgörande för möjligheten att delta och att föreningar och organisationer har en viktig roll. Samtidigt hade det offentliga ett ansvar för att även människor med stora hjälpbehov skulle kunna vara delaktiga.
Tanken verkar alltså inte ha varit att aktivitet, gemenskap och intressen var oviktiga. Snarare att allt inte behövde utföras av vården eller omsorgen.
Och då börjar jag fundera över vad som faktiskt hände sedan.
När arbetsterapibiträdet inte längre skulle hjälpa någon att fortsätta med sin hobby hemma och studiecirkeln försvann från sjukhemmet, byggde vi då upp den samverkan med civilsamhället som var tänkt att finnas i stället?
Eller försvann något på vägen?
Jag vet inte svaret, men jag tycker att frågan är värd att ställa när vi nu återigen talar så mycket om förebyggande arbete.
Den nya socialtjänstlagen har en tydligare förebyggande inriktning. Socialtjänsten ska arbeta förebyggande och vara lätt tillgänglig. För årsrika handlar socialtjänstens uppdrag också om möjligheten att leva och bo självständigt under trygga förhållanden och ha en aktiv och meningsfull tillvaro i gemenskap med andra.
Det är stora ord. Frågan är vad vi gör av dem.
För mig behöver förebyggande arbete vara betydligt mer än att förebygga fall, undernäring och ohälsa. Det behöver också handla om vad som gör att människor kan fortsätta leva sina liv, behålla sin självständighet och finnas kvar i de sammanhang som redan betyder något.
Här tror jag att vi behöver återupptäcka närområdet.
Bygdegården finns kanske fortfarande kvar. Likaså biblioteket, kyrkan, föreningen, caféet och andra platser där människor möts. Där är man inte i första hand mottagare av en kommunal insats. Man är granne, medlem, kund, vän eller bara en av dem som brukar komma.
Måste kommunen då alltid skapa ytterligare en kommunal mötesplats?
Kanske ibland. Men ibland är kommunens viktigaste uppgift något annat: att tillsammans med civilsamhället skapa förutsättningar för människor att fortsätta ta sig till och delta på de platser där livet redan pågår.
Då blir tillgänglighet, transporter, information och lokaler viktiga. Men också samverkan med studieförbund, pensionärsorganisationer, föreningar, trossamfund och andra delar av civilsamhället. Inte för att de ska ta över kommunens ansvar, utan för att kommunen inte heller behöver ta över sådant som människor och civilsamhället kan göra tillsammans.
Det finns ytterligare ett skäl att ta den här diskussionen på allvar.
SKR:s analys visar att antalet personer över 85 år kommer att öka kraftigt under de kommande åren. Men behovet av äldreomsorg behöver inte öka i samma takt. Hur länge människor kan leva med bibehållen hälsa och självständighet har stor betydelse för utvecklingen.
Vi vet förstås inte hur framtiden kommer att se ut. Men för mig säger det något viktigt.
Framtidens äldreomsorg handlar inte bara om hur många äldreboendeplatser vi behöver bygga eller hur många medarbetare vi behöver rekrytera. Den handlar också om hur vi skapar förutsättningar för människor att fortsätta leva självständigt och klara sin vardag.
Och då behöver vi kanske vara lite försiktiga så att vi inte gör även det förebyggande uppdraget till ännu en professionell verksamhet med nya projekt, handlingsplaner och kommunala aktiviteter.
När jag började som arbetsterapeut var det naturligt att tänka aktivitet, intressen och gemenskap som en del av människans möjlighet att fortsätta leva sitt liv.
Nästan fyrtio år senare talar vi återigen om en förebyggande socialtjänst, människors egna resurser, självständighet, gemenskap och samverkan med civilsamhället.
Kanske handlar framtidens äldreomsorg därför inte bara om att hitta nya lösningar. Kanske behöver vi också fundera över vad vi hade, varför det försvann och om något av det är värt att hitta tillbaka till.
