När jag kommer hem står den där på köksbänken, en liten grön groda som egentligen inte är särskilt märkvärdig. För de flesta är den nog bara en prydnadssak, men för mig har den blivit en påminnelse om hur människor, minnen och erfarenheter ibland vävs samman på de mest oväntade sätt.
När jag ser den tänker jag nämligen på en annan groda, en som jag fick i julklapp 1972 av Janne.
Vi hade lärt känna varandra när vi började i samma klass i fyran och sedan gick vi tillsammans ända fram till nian. Vi var unga, hade stora planer för framtiden och faktum är att vi redan då hade bestämt att vi skulle gifta oss med varandra en dag.
Så blev det inte. Eller åtminstone inte då.
Jag gjorde slut i januari 1973, av det synnerligen genomtänkta skälet att kompisens kille flyttade och ingen annan hade kille då. Efter grundskolan tog andra vägar vid och våra liv fortsatte åt olika håll.
Men tack vare de där åren lärde jag känna Jannes familj, något jag idag är särskilt glad för. Hans pappa gick bort redan 1979, bara några år efter att vi lämnat skolan, och då kunde förstås ingen av oss veta att de minnen som skapades under ungdomsåren skulle bli så värdefulla långt senare.
Grodan följde mig genom många år. Den stod på olika hyllor och följde med genom flyttar och nya hem, men med tiden blev den nästan osynlig. Den bara fanns där, som vissa saker gör när de har varit en del av ens liv tillräckligt länge.
När jag 2009 flyttade tillbaka till Uppsala behövde jag minska mängden saker och gjorde mig av med sådant som inte längre verkade viktigt. Bland allt som sorterades bort fanns också grodan. Då tänkte jag inte särskilt mycket på det, men det gör jag idag.
Inte för att den var dyrbar eller unik, utan för att vissa föremål med tiden kommer att representera något mycket större än sig själva. De blir bärare av människor, minnen och berättelser.
Jag föddes med nedsatt hörsel och har levt med det hela mitt liv. För mig har det aldrig varit något särskilt märkvärdigt, utan helt enkelt en del av vardagen. Samtidigt tror jag att det har påverkat både hur jag ser på människor och hur jag möter världen. När man inte alltid hör allt som sägs lär man sig att uppmärksamma annat, att observera, läsa av människor och försöka förstå sammanhang. Att lyssna med mer än öronen.
Kanske är det därför sagan om den döva grodan fastnade hos mig när jag som ung ledare hörde den för första gången.
Berättelsen handlar om en grupp grodor som försöker ta sig upp för ett högt torn. Runt omkring står andra grodor och ropar att det är omöjligt och en efter en ger de upp, tills det bara återstår en enda groda som envist fortsätter och till slut når toppen. Först då upptäcker de andra att den är döv.
Under åren har jag tänkt på den berättelsen många gånger. Inte för att jag tycker att man ska stänga ute andra människors åsikter, tvärtom, utan därför att vi ibland omges av så många förklaringar till varför något inte går att vi till slut nästan börjar tro på dem själva.
I mitt yrkesliv har jag mött det många gånger. Att det inte går att förändra, att det inte går att få bättre kvalitet, att det inte går att skapa delaktighet eller att få människor att samarbeta.
Och ändå har jag gång på gång sett motsatsen.
I våras fick jag den groda som idag står på köksbänken. Den kom från en tidigare arbetskamrat som, precis som jag, har levt med nedsatt hörsel sedan födseln, och när jag såg den första gången stannade jag upp. Den var inte samma groda som den jag fick 1972, men den var tillräckligt lik för att väcka något till liv.
Samtidigt hade tillvaron gjort något annat märkligt.
Efter många år på olika håll hade Janne och jag hittat tillbaka till varandra och när jag senare hittade min dagbok från 1973 upptäckte jag att jag hade flyttat tillbaka till honom på exakt samma datum som jag en gång gjorde slut.
Vi kunde inte låta bli att le åt det. Fyrtio års paus i ett förhållande måste vara ovanligt även i statistiken.
Och den här gången blev det faktiskt som vi hade tänkt när vi var unga. År 2015 gifte vi oss.
Idag står den lilla gröna grodan på köksbänken hemma hos oss och för mig handlar den om människor som betytt mycket, om erfarenheter som format mig och om hur tillvaron ibland knyter ihop trådar som man trodde var avslutade för länge sedan.
Den påminner mig också om att vissa berättelser tar tid, ibland väldigt lång tid. En del tar faktiskt över fyrtio år innan man förstår hur de egentligen hänger ihop.
Och till dig, Sanna Engström, som gav mig den lilla gröna grodan, tack. Jag tror inte att du riktigt visste hur mycket den skulle komma att betyda.
