Under semestern får tankarna lite mer utrymme. En av de frågor jag burit med mig handlar om ålderism.
Vi talar ofta om ålderism som något som drabbar äldre. Om arbetsgivare som väljer yngre, om ett samhälle som hyllar ungdom och om att erfarenhet inte alltid värderas som den borde.
Men jag funderar på om vi också behöver våga ställa en annan fråga.
Bidrar vi ibland själva till att förstärka den bild vi vill förändra?
Jag tror på ett aktivt liv. Själv springer jag och styrketränar regelbundet. Inte för att se yngre ut, utan för att må bra och kunna fortsätta leva det liv jag vill leva. Träningen ger mig energi och glädje, inte minst när jag får dela den med Janne. Och visst är känslan efter ett träningspass fantastisk, när kroppen känns stark och man vet att man gjort något gott för sig själv.
För mig är det hälsa. Inte ett försök att stoppa tiden.
Samtidigt ser jag hur idealen förändras. På sociala medier, inte minst på LinkedIn, möter jag allt fler i min egen generation som lägger stor vikt vid att se yngre ut. Kosmetiska behandlingar och de nya läkemedlen för viktnedgång diskuteras allt oftare. Ibland får jag känslan av att ett naturligt åldrande blivit något vi förväntas motarbeta.
Och visst, jag är inte immun. Ibland kan jag också vara fåfäng. Men då kommer Janne med sitt ständiga: “Du är vacker precis som du är.” Jag brukar skämtsamt säga att han är en idiot. Han svarar att ingen man han känner håller fast vid en kvinna för hennes utseendes skull. Det är andra värden som består, värme, humor, trygghet, omtanke och att få dela livet med någon. Kanske ligger det mer sanning i det än jag ibland vill erkänna.
Jag har inga synpunkter på människors individuella val. Alla har rätt att bestämma över sin egen kropp.
Men jag funderar över vilka signaler vi skickar.
Om vi själva har svårt att acceptera att vi blir äldre, hur ska då arbetsgivare, samhället och kommande generationer göra det?
Inom äldreomsorgen arbetar vi för att motverka ålderism. Vi vill att människor ska bemötas med respekt, oavsett ålder. Vi lyfter vikten av erfarenhet, delaktighet och människovärde.
Men kanske börjar kampen mot ålderism långt innan vi blir gamla.
Den börjar med hur vi talar om åldrande. Hur vi ser på våra egna kroppar. Och vilka ideal vi för vidare till våra barn och barnbarn.
Vad lär vi dem?
Att ett långt liv är något att vara stolt över? Eller att varje rynka, varje grått hår och varje ålderstecken är något som ska döljas?
Jag tror att vi behöver skilja på hälsa och ungdom.
Att investera i sin hälsa är klokt. Att vilja leva ett långt och aktivt liv är något att uppmuntra. Men ett ungdomligt utseende kan aldrig vara måttet på en människas värde.
Tvärtom.
Med åren kommer något som inte går att köpa, operera eller träna sig till, årsrikedomen, som består av erfarenhet, omdöme, perspektiv och klokskap.
I äldreomsorgen har jag mött människor som bär på ett helt liv av erfarenheter. Jag önskar att vi, långt innan vi själva blir gamla, börjar se dessa värden som något att lyfta fram i stället för att försöka dölja att åren går.
För om vi inte själva vågar stå upp för värdet av ett naturligt åldrande, vem ska då göra det?
Vad tänker du? Kan det finnas en risk att vi ibland, utan att mena det, förstärker den ålderism som vi egentligen vill motverka?
