Nu har det gått några dagar sedan jag kom hem från Visby. Almedalen har hunnit sjunka undan lite och kvar finns inte längre enskilda seminarier eller PowerPointbilder. Kvar finns snarare de tankar som fortsatt att snurra i huvudet sedan jag kom hem.
När jag tänker tillbaka på veckan slås jag av hur många som pratade om förebyggande arbete. Jag hörde det från myndigheter, kommuner, forskare, företag och intresseorganisationer. Jag hörde det i samtal om äldreomsorg, demens, boende, folkhälsa och kompetensförsörjning.
Samtidigt var det något som skavde.
För trots att så många talade om vikten av att förebygga upplevde jag att fokus fortfarande i hög grad låg på hälso- och sjukvården. Diskussionerna handlade ofta om fler läkare, fler sjuksköterskor, rehabilitering, vårdplatser och medicinska insatser.
Det är viktiga frågor. Missförstå mig inte.
Men om vi verkligen menar allvar med det förebyggande perspektivet borde väl också Socialtjänstlagens intentioner få betydligt större plats i samtalen?
Jag saknade resonemang om hur vi stärker människors möjligheter att leva självständiga liv längre upp i åren. Hur vi motverkar ensamhet innan den leder till ohälsa. Hur vi skapar sociala sammanhang, meningsfullhet och delaktighet. Hur vi bygger bostadsområden där människor kan fortsätta vara aktiva även när villan blivit för stor.
Jag saknade också diskussioner om vilka resurser och kompetenser som behövs för att lyckas. Om den kommunala hälsa, vård och omsorgen ska arbeta mer förebyggande behöver vi kanske bredda synen på vilka professioner och funktioner som bidrar till hälsa. Arbetsterapeuter och fysioterapeuter är självklara exempel, men också aktivitetssamordnare, hälsocoacher, kulturpedagoger, frivilligsamordnare och civilsamhällets många krafter. Jag tror att vi ibland riskerar att göra den kommunala vården till en kopia av den regionala, när den i själva verket har möjlighet att bidra med något annat och kompletterande.
Kanske är det arbetsterapeuten i mig som reagerar, men ibland får jag känslan av att vi fortfarande tänker rehabilitering först och förebyggande arbete sedan, när jag skulle vilja vända på ordningen.
Om vi lyckas förebygga behöver vi ofta rehabilitera mindre. Fler människor kan fortsätta leva självständiga liv längre och behovet av vård och omsorg skjuts framåt i tiden. För mig ligger det helt i linje med intentionerna i omställningen till Nära vård, där fokus ska flyttas från organisationernas gränser till människors behov, hälsa och förmåga.
En annan sak som följt med mig hem är omsorgskontakten.
Under flera år har vi diskuterat kontinuitet i äldreomsorgen. Vi vet att människor vill möta så få personer som möjligt. Vi vet att relationer skapar trygghet. Vi vet att god personkännedom bidrar till kvalitet.
Ändå hörde jag förvånansvärt lite om omsorgskontakten under veckan.
Det förvånar mig eftersom omsorgskontakten egentligen borde vara en av nycklarna till mycket av det vi vill uppnå. Delaktighet. Kontinuitet. Personcentrering. Uppföljning av genomförandeplaner. Tidig upptäckt av förändrade behov.
Jag tror också att omsorgskontakten har betydelse för något annat. Genom att tydliggöra uppdraget synliggörs också undersköterskans kompetens och profession. Det borde bidra till att stärka både yrkesrollen och attraktiviteten i ett av välfärdens viktigaste yrken.
På samma sätt hörde jag ganska lite om närstående.
Vi talar ofta om personal, chefer, teknik och organisation. Betydligt mer sällan om de människor som finns runt den enskilde och som många gånger är en ovärderlig resurs både för individen och verksamheten.
Samtidigt funderar jag på om vi ibland är lite rädda för den utveckling som nu sker. Teknik som GPS, digital tillsyn, sensorer och AI ger nya möjligheter för närstående att följa, förstå och vara delaktiga i vardagen. Det väcker viktiga frågor om integritet, men också möjligheter att ta tillvara den kunskap, det engagemang och den trygghet som närstående ofta bidrar med.
Det som samtidigt gav mig hopp var att jag upplevde en ovanligt stor samsyn. Oavsett om människor kom från offentlig sektor, näringsliv, forskning eller civilsamhälle hörde jag sällan någon argumentera för motsatsen. Tvärtom verkade många dela samma bild av vilka utmaningar vi står inför.
Kanske är det därför jag lämnade Almedalen med känslan av att den stora utmaningen inte längre handlar om att veta vad som behöver göras.
Den handlar om att skapa förutsättningar för att faktiskt göra det.
För mig är det kanske den viktigaste lärdomen från årets Almedalsvecka.
Vi behöver naturligtvis fortsätta utveckla vården. Men vi behöver också våga ge socialtjänstens förebyggande uppdrag större utrymme i samhällsdebatten. Annars finns risken att vi fortsätter att diskutera konsekvenserna av problemen, när vi egentligen borde lägga mer kraft på att förhindra att de uppstår.
Det är en tanke som följt med mig hem till Ramsta och som jag misstänker kommer att följa med mig även efter att Almedalsveckan 2026 har blivit historia.
