Inför Almedalen fortsätter jag mina reflektioner kring kvalitet i äldreomsorgen.
Under senare år har begreppet tystnadskultur blivit allt vanligare i debatten om hälsa, vård och omsorg. När allvarliga händelser uppdagas får vi ofta höra att medarbetare inte vågat säga ifrån eller att organisationen präglats av en kultur där kritik inte varit välkommen.
Det kan säkert vara en del av förklaringen.
Samtidigt funderar jag på om vi ibland stannar för tidigt i analysen.
När granskningar genomförs visar det sig ofta att signalerna funnits där långt tidigare. Anhöriga har ställt frågor. Medarbetare har reagerat. Avvikelser har skrivits. Risker har identifierats. Synpunkter har framförts.
Om så är fallet blir nästa fråga intressant.
Var det verkligen tystnad?
Eller saknades fungerande strukturer för att fånga upp, analysera och agera på den kunskap som redan fanns i verksamheten?
Jag tänker att detta är en av kärnfrågorna i det systematiska kvalitetsarbetet. För kvalitet handlar inte bara om att göra rätt när något redan har hänt. Det handlar också om att upptäcka risker och brister innan de leder till allvarliga konsekvenser.
När allvarliga händelser granskas handlar diskussionen ofta om kultur och ledarskap. Det är viktiga frågor. Samtidigt funderar jag på om vi ibland glömmer mer grundläggande frågor.
Var ansvaret tydligt?
Fanns det befogenheter att agera?
Var uppdraget beskrivet och känt i organisationen?
Och följde vi upp att det utfördes som det var tänkt?
Jag tänker att tydliga roller, ansvar och mandat inte bara är en fråga om organisation. Det är också en förutsättning för kvalitet och säkerhet. Suntarbetsliv lyfter tydliga roller och ansvar som en av sina friskfaktorer. Trots det upplever jag att befattningsbeskrivningar och funktionsbeskrivningar har haft mindre uppmärksamhet under senare år.
I många verksamheter finns idag funktioner som omsorgskontakt, språkombud, handledare, kvalitetsombud och andra särskilda uppdrag. Men det är inte alltid självklart att uppdragets innehåll, ansvar och befogenheter är tydligt beskrivna eller kända av alla.
Omsorgskontakten är ett exempel. Tanken är god och funktionen kan vara mycket viktig för både den enskilde, anhöriga och verksamheten. Men om uppdraget tolkas olika eller inte är tydligt beskrivet blir det också svårt att använda funktionen fullt ut.
I många verksamheter finns också rutiner för avvikelsehantering, synpunkter och klagomål. Men hur används de i praktiken? Hur analyseras informationen? Vilka mönster upptäcks? Och hur återkopplas resultaten till verksamheten?
Det är frågor som sällan får samma uppmärksamhet som de enskilda händelserna.
Vi talar idag mycket om psykologisk trygghet och vikten av att våga säga ifrån. Det är viktiga frågor. Samtidigt tror jag att en verksamhet med god kvalitet inte kan vara beroende av att enskilda medarbetare är särskilt modiga. Den behöver också ha system som fångar upp det som redan sägs.
För mig handlar det inte om att ställa tystnadskultur mot kvalitetsarbete. Tvärtom. Båda behövs.
Men kanske behöver vi oftare fråga oss varför signaler som funnits i verksamheten inte lett till åtgärder tidigare.
Om signalerna fanns, varför fångades de inte upp?
God kvalitet bygger inte på hjältar. Den byggs genom tydliga uppdrag, tydligt ansvar, tillräckliga befogenheter, fungerande uppföljning och ett systematiskt förbättringsarbete.
Det är en fråga jag hoppas få höra fler resonemang om i Almedalen.
