Kontinuitet är ett av de mest använda orden i äldreomsorgen. Politiker, chefer, medarbetare, årsrika personer och anhöriga är ofta överens om att den är viktig.
Men vad menar vi egentligen?
Ofta handlar diskussionen om hur många olika personer som kommer hem till den enskilde eller möter personen i vardagen. Det är en viktig aspekt. Samtidigt är verkligheten inte alltid så enkel.
För personer med omfattande behov av stöd och hjälp dygnet runt krävs många medarbetare för att täcka årets alla timmar. Om hjälpen dessutom behöver utföras av två personer samtidigt blir antalet ännu fler. Då kanske frågan inte bara är hur få personer som kommer genom dörren.
Kanske behöver vi också fundera över hur vi skapar trygghet, ansvar, samordning och kvalitet när många personer behöver samverka kring samma individ. För mig blir omsorgskontakten intressant i det sammanhanget. Inte som ytterligare en funktion på papperet. Inte som en lösning på alla utmaningar. Utan som en möjlig bärare av kontinuitet när många personer behöver vara involverade kring samma individ.
Omsorgskontakten kan bidra till att den enskildes önskemål hålls levande i vardagen, att förändringar uppmärksammas och att genomförandeplanen blir ett verktyg i det dagliga arbetet och inte bara ett dokument i verksamhetens system.
Samtidigt upplever jag att omsorgskontaktens uppdrag fortfarande är otydligt i många verksamheter. Det märks ibland när legitimerad personal behöver få ut information eller följa upp insatser. I stället för att vända sig till omsorgskontakten söker man ofta efter den medarbetare som råkar vara i tjänst just den dagen. Inte av ovilja, utan därför att uppdraget inte alltid är känt eller tillräckligt tydligt.
Det väcker frågor om hur vi använder omsorgskontakten och vilket stöd som ges för att uppdraget ska fungera i praktiken.
Det leder också vidare till en annan fundering.
Inom det systematiska kvalitetsarbetet följer vi ofta upp avvikelser kring läkemedel, fall, arbetsmiljö och andra viktiga områden. Men hur ofta följer vi upp att genomförandeplanen faktiskt efterlevs?
Hur ofta rapporteras avvikelser eller förbättringsförslag när insatser inte utförs på det sätt som den enskilde önskat eller när genomförandeplanen inte längre speglar personens behov? Är det för att allt fungerar som det ska? Eller är det ett område som sällan granskas med samma systematik som andra delar av verksamheten?
För den årsrika personen är det kanske inte alltid antalet personer som avgör upplevelsen av kvalitet. Minst lika viktigt kan vara att insatserna utförs på det sätt som man kommit överens om. Kanske behöver vi därför prata lika mycket om kontinuitet i utförandet som om kontinuitet i bemanningen.
Det är en fråga jag tar med mig till Almedalen.
