Sedan jag kom hem från Almedalen har jag burit med mig en fråga som inte riktigt vill lämna mig.
Det är sällan de stora rubrikerna som fastnar hos mig. Oftare är det det som inte sägs. Den här gången handlade det om omsorgskontakten.
Den 1 juli trädde två lagkrav i kraft samtidigt. Det ena, språkkraven, har fått stort utrymme i debatten. Det andra, omsorgskontakten, har passerat nästan obemärkt. Jag tycker att båda är viktiga, men jag kan inte låta bli att fundera över varför den ena frågan engagerar så mycket mer än den andra.
Kanske beror det på att omsorgskontakten inte uppfattas som något nytt. Vi har ju haft kontaktmannaskap under många år. Men har vi verkligen tagit vara på den tanke som låg bakom?
När ÄDEL-reformen genomfördes 1992 arbetade jag som chefarbetsterapeut med ansvar för arbetsterapin på ett mindre sjukhus med sjukhem samt för ett distriktsarbetsterapinområde i Region Uppsala. Jag var med när verksamheter gick över från landstinget till kommunerna. Sedan dess har jag följt utvecklingen från olika roller, som chef i olika positioner och som konsult.
Jag har sett hur kommunerna byggt upp en stark kommunal hälso- och sjukvård. Det har varit en viktig utveckling. Patientsäkerheten har stärkts, den medicinska kompetensen har ökat och mycket av det som gjorts har varit både nödvändigt och bra.
Samtidigt har en annan tanke vuxit fram hos mig.
Har vi lagt lika mycket kraft på att utveckla det sociala uppdraget?
Den frågan blev tydlig igen under Almedalsveckan. Jag hörde många kloka resonemang om fler läkare, fler sjuksköterskor, rehabilitering och medicinsk utveckling. Däremot hörde jag väldigt lite om omsorgskontakten, om närståendes roll eller om hur vi stärker den enskildes möjligheter att fortsätta leva sitt liv, trots sjukdom eller funktionsnedsättning.
Det är här mina funderingar börjar.
Om omsorgskontakten är den person som känner den enskilde bäst, varför arbetar vi då inte mer genom omsorgskontakten?
Varför är omsorgskontakten inte en självklar del av hembesök tillsammans med legitimerad personal?
Varför hålls ronder fortfarande ofta på sjuksköterskeexpeditionen, när samtalet kanske skulle ge mer om det fördes hemma hos den enskilde tillsammans med omsorgskontakten?
Varför är det fortfarande så vanligt att legitimerad personal planerar sina insatser direkt med den enskilde, utan att omsorgskontakten är en naturlig del av planeringen?
Jag ställer inte de här frågorna för att kritisera. Jag ställer dem därför att jag tror att de säger något om hur vi fortfarande organiserar vårt arbete.
Kanske har vi under många år varit så upptagna med att bygga upp den kommunala hälso- och sjukvården att vi inte gett socialtjänstens perspektiv samma utrymme. Kanske har vi, utan att riktigt tänka på det, låtit hälso- och sjukvårdens arbetssätt bli norm även där kommunernas styrka egentligen ligger någon annanstans.
För mig handlar kommunernas uppdrag om mer än vård. Det handlar om att skapa förutsättningar för människor att fortsätta leva sina liv. Att arbeta förebyggande. Att stärka självständighet och delaktighet. Att se den enskilde som en människa med ett liv, inte bara som en patient med behov av vård.
Det är därför jag tror att omsorgskontakten är så mycket mer än en ny titel i lagstiftningen.
Den är en möjlighet att arbeta på ett annat sätt.
Kanske är det också därför jag fortsätter att fundera över en fråga som började ta form redan för drygt trettio år sedan.
Har vi utvecklat kommunernas ansvar eller har vi framför allt utvecklat den kommunala hälso- och sjukvården?
Jag är inte säker på att jag har svaret. Men jag tror att frågan är värd att ställa.
