Jag kommer fortfarande ihåg något jag fick höra när jag var ung och ganska ny som chef. Det hade aldrig gått så fort och aldrig varit så mycket att göra som chef och ledare som just då. Jag minns inte exakt vem som sa det, men meningen har hängt kvar hos mig.
Det var 1989.
Jag kan inte låta bli att tänka på det när jag idag läser om hur vi ska rusta oss för framtidens äldreomsorg. Det är omställning, kompetensförsörjning, digitalisering, välfärdsteknik och nu också AI. Vi blir fler årsrika samtidigt som färre ska räcka till för fler och det är klart att vi behöver tänka annorlunda. Jag är verkligen inte främmande för ny teknik, tvärtom tycker jag att det är spännande när tekniken kan hjälpa oss att göra saker bättre och använda våra resurser klokare.
Men ibland låter det nästan som om också människan håller på att förändras i samma takt.
Det tror jag inte att vi gör.
Jag har läst och lyssnat en hel del på Anders Hansen genom åren och tycker att hans resonemang om människans hjärna är intressant. Vår omgivning kan förändras oerhört snabbt medan människans biologiska utveckling sker under en helt annan tidsskala. Det får mig att fundera över vad det betyder när vi pratar om framtidens äldreomsorg. Den som är 85 år om tjugo år kommer naturligtvis att vara van vid en annan teknik än dagens 85-åring, men kommer behovet av att höra till, känna sig behövd, röra på sig, träffa andra människor, bestämma över sin vardag och få fortsätta vara den man är att vara särskilt annorlunda?
Jag har svårt att tro det.
Däremot tror jag att tekniken kan hjälpa oss att bli bättre på att möta just de behoven, om vi använder den på rätt sätt. Natten är ett exempel som jag har funderat mycket över under mina år i äldreomsorgen.
Jag har mött verksamheter där nattarbetet fortfarande bygger på rundor. Man går in till den enskilde vid vissa tider, kanske vid tio, två och fem, för att se att allt är bra och ibland också för att kontrollera om inkontinensskyddet behöver bytas. Det arbetssättet har hängt med länge och jag tror inte alltid att vi stannar upp och frågar varför vi fortfarande gör så.
Om jag sover gott vill jag själv inte att någon öppnar min sovrumsdörr tre gånger under natten för att kontrollera att jag fortfarande sover.
Självklart finns det människor som behöver tillsyn, hjälp och omvårdnad under natten. Det är inte det jag ifrågasätter. Men idag har vi andra möjligheter än tidigare. Digital nattillsyn och olika typer av sensorer kan göra att vi inte behöver störa en människa för att försäkra oss om att hon har det bra. Även inkontinenshjälpmedlen har utvecklats och rätt utprovat skydd vid rätt tidpunkt borde rimligen minska behovet av kontroller som görs av gammal vana.
Där tycker jag att välfärdstekniken blir riktigt intressant. Inte därför att vi ska ersätta människor med teknik, utan därför att tekniken kan hjälpa oss att använda våra medarbetares tid där den gör störst skillnad.
Det för mig tillbaka till en annan fråga som jag brottats med under många år. Hur mycket av våra resurser använder vi för att upprätthålla arbetssätt som en gång byggdes upp utifrån helt andra förutsättningar?
På särskilda boenden har nattbemanningen länge varit en stor fråga. Lokalernas utformning, behovet av uppsikt och möjligheten att snabbt finnas till hands påverkar naturligtvis hur många medarbetare som behövs. Samtidigt är varje arbetad timme en resurs. Om ny teknik och andra arbetssätt kan bidra till trygga och ostörda nätter kanske det också finns möjlighet att använda mer av våra gemensamma resurser under den del av dygnet när människor faktiskt är vakna.
För det är ju på dagen livet till stor del ska levas.
Då behövs tid för att komma ut, röra på sig, äta tillsammans med andra, fortsätta med ett intresse eller bara sitta ner och prata. Ett aktivt liv, dagsljus och rörelse hör dessutom ihop med dygnsrytmen och möjligheten att sova gott. Därför tycker jag att det blir märkligt om vi diskuterar nattbemanning, aktiviteter, välfärdsteknik och förebyggande arbete som om de vore helt olika frågor.
För mig hänger de ihop.
Det gör också den här bloggen med min förra. Då skrev jag om sådant jag mötte när jag började som arbetsterapeut på 1980-talet. Studieförbund som ordnade studiecirklar på sjukhem och bygdegårdar och arbetsterapibiträden som kunde stötta människor hemma så att de kunde fortsätta med sina intressen. Jag menar förstås inte att vi ska vrida klockan tillbaka och återgå till hur äldreomsorgen såg ut då. Mycket har blivit bättre sedan dess.
Men kanske ska vi inte heller vara så snabba med att tro att framtidens äldreomsorg alltid måste bestå av något nytt.
Sedan den där kommentaren 1989 har jag hunnit vara med om ÄDEL, stora organisationsförändringar, nya lagar, datorisering, digital dokumentation, mobiltelefoner, välfärdsteknik och nu AI. Varje tid har haft sina stora förändringar och sina utmaningar.
Människan har däremot fortfarande behov av sömn, rörelse, relationer, sammanhang och självbestämmande. Vi vill fortsätta göra sådant vi tycker om, använda det vi fortfarande klarar och känna att vi har inflytande över vårt eget liv. Det upphör inte för att vi blir gamla eller behöver mycket hjälp av andra.
Så när jag hör att vi måste rusta oss för framtidens äldreomsorg tänker jag att vi självklart ska göra det. Vi behöver använda ny teknik, utveckla våra arbetssätt och våga lämna sådant som inte längre är klokt.
Men kanske behöver vi samtidigt vara minst lika rädda om det som inte förändras så snabbt.
För framtidens äldreomsorg handlar inte bara om vad vi behöver göra på ett nytt sätt. Den handlar också om att förstå vad människor alltid kommer att behöva.
