Jag har levt hela mitt liv med en medfödd hörselnedsättning.
Jag vet av egen erfarenhet hur mycket kraft det krävs för att höra. Hur en vanlig konversation kan kräva fullständig koncentration. Hur trött man blir av att hela tiden försöka uppfatta vad som sägs. Och hur viktig rätt hjälp är, både tekniskt och mänskligt.
Jag använder hörhjälpmedel och vilken skillnad det gör. Men jag vet också att alla inte får det stöd de behöver.
Nu visar en ny stor studie, publicerad i Svenska Dagbladet, att hörselnedsättning inte bara påverkar vardagliga samtal, utan även risken att utveckla demens. Hörapparater visade sig kunna bromsa den kognitiva nedgången, särskilt hos personer med högre risk. Det är resultat som borde få konsekvenser för hur vi organiserar vården, planerar våra resurser och bedömer behov.
Att höra handlar inte bara om att uppfatta ljud, det handlar om delaktighet, om hjärnans aktivitet och om att orka vara med i samtalet, i gemenskapen, i livet. Det handlar också om minnesfunktioner, om vår kognitiva reserv, om hjärnans förmåga att tolka och bearbeta information. När hörseln sviktar tvingas hjärnan använda mer energi för att kompensera – och mindre energi finns kvar för andra viktiga funktioner.
News55 publicerade nyligen en översikt som tydligt beskriver sambandet mellan hörsel, hjärnans minnessystem och den ökade risken för demens. Det är inte längre en fråga om "tänk om", utan om "vad gör vi nu?"
Min poäng är densamma som i det tidigare blogginlägget Dags att lyssna på allvar – hörselvårdens kris påverkar demenskostnaden:
Vi kan inte fortsätta behandla hörselvården som en sidonot. Det här är en fråga om folkhälsa, om livskvalitet, om kostnader – men framför allt om förebyggande arbete som gör skillnad på riktigt.
Det är hög tid att vi lyssnar. Både bokstavligt och bildligt.
Är hörselvården tillräckligt prioriterad där du verkar?