Jag har varit verksam i över fyrtio år inom hälsa, vård och omsorg, som arbetsterapeut, chef, processledare och nu som föreläsare och konsult. Det är ett yrkesliv fyllt av möten med människor, beslut på operativ och strategisk nivå, utbildning av nya ledare och såklart av misstag som jag (oftast) bara behövde göra en gång.
Men jag förundras som flera av oss gör, över att åldersdiskriminering fortfarande finns istället för att det borde vara tvärtom. För i arbetslivet är det precis som på basketplanen, spelaren och laget blir bättre med tiden. Erfarenhet är som träningstimmar, ju fler, desto mer fingertoppskänsla, desto bättre samspel, desto klokare beslut i skarpa lägen.
Själv har jag märkt att jag blir både skarpare, mindre otålig och därmed mjukare för varje år. Skarpare i analysen, mer lyssnande och mjukare i mötet med människor. Mina styrkor är inte en slump, de är resultatet av decennier av träning i skarp läge och inläsning av fakta. Och jag är långt ifrån ensam, hela team växer, lagras och mognar med åren.
Ja visst finns det undantag, men i de allra flesta fall gäller det här, ju mer vi övar (lever), desto bättre blir vi.
Erfarenhet är ingen belastning, det är vår kanske mest undervärderade tillgång.
Så varför fortsätta uppfinna hjulet gång på gång, när vi kan bygga vidare och rulla snabbare på det vi redan har, samtidigt som vi ständigt utvecklar och förfinar?