Jag har levt hela mitt liv med en medfödd hörselnedsättning.

Jag vet av egen erfarenhet hur mycket kraft det krävs för att höra. Hur en vanlig konversation kan kräva fullständig koncentration. Hur trött man blir av att hela tiden försöka uppfatta vad som sägs. Och hur viktig rätt hjälp är, både tekniskt och mänskligt.

Jag använder hörhjälpmedel och vilken skillnad det gör. Men jag vet också att alla inte får det stöd de behöver.

Nu visar en ny stor studie, publicerad i Svenska Dagbladet, att hörselnedsättning inte bara påverkar vardagliga samtal, utan även risken att utveckla demens. Hörapparater visade sig kunna bromsa den kognitiva nedgången, särskilt hos personer med högre risk. Det är resultat som borde få konsekvenser för hur vi organiserar vården, planerar våra resurser och bedömer behov.

Att höra handlar inte bara om att uppfatta ljud, det handlar om delaktighet, om hjärnans aktivitet och om att orka vara med i samtalet, i gemenskapen, i livet. Det handlar också om minnesfunktioner, om vår kognitiva reserv, om hjärnans förmåga att tolka och bearbeta information. När hörseln sviktar tvingas hjärnan använda mer energi för att kompensera – och mindre energi finns kvar för andra viktiga funktioner.

News55 publicerade nyligen en översikt som tydligt beskriver sambandet mellan hörsel, hjärnans minnessystem och den ökade risken för demens. Det är inte längre en fråga om "tänk om", utan om "vad gör vi nu?"

Min poäng är densamma som i det tidigare blogginlägget Dags att lyssna på allvar – hörselvårdens kris påverkar demenskostnaden:
Vi kan inte fortsätta behandla hörselvården som en sidonot. Det här är en fråga om folkhälsa, om livskvalitet, om kostnader – men framför allt om förebyggande arbete som gör skillnad på riktigt.

Det är hög tid att vi lyssnar. Både bokstavligt och bildligt.

Är hörselvården tillräckligt prioriterad där du verkar?

I fredags besökte jag tillsammans med min kusin några äldreboenden, eftersom vår faster ansökt om en lägenhet på ett särskilt boende. Vi möttes av engagerad personal och ett gott bemötande, men en detalj väckte frågor. Begreppet fast omsorgskontakt användes inte alls. I stället talades det om kontaktperson.

Det fick mig att fundera. Vad säger vi egentligen, och vad menar vi? Orden är lika, men rollerna är inte desamma. Det här är inte en språklig detalj i marginalen, det handlar om rättssäkerhet, ansvarsfördelning och inte minst, igenkänning och trygghet för den enskilde.

Begreppen i korthet

• Kontaktperson är en beviljad insats enligt LSS eller socialtjänstlagen (SoL, kap. 3 §6b). Det är något den enskilde aktivt ansöker om, och som beslutas utifrån behov. Vanligtvis riktar sig denna insats till personer med en funktionsnedsättning eller särskilda sociala svårigheter.
• Kontaktman är ett äldre, oreglerat begrepp. Det har under lång tid använts inom äldreomsorgen för att beskriva en viss omsorgsnära funktion, men saknar tydlig juridisk förankring och förekommer ofta utan enhetlig definition.
• Fast omsorgskontakt är en roll som ska erbjudas till alla som beviljats hemtjänst enligt SoL. Det är inte en insats man ansöker om, utan ett ansvar som följer av ett biståndsbeslut. Den fasta omsorgskontakten ska bidra till trygghet, kontinuitet, individanpassning och samordning. Mycket pekar på att detta även kommer att omfatta särskilt boende i framtiden.

Varför det spelar roll

Många årsrika personer har först hemtjänst, och senare behov av en plats på ett särskilt boende. Då är det avgörande att roller, språkbruk och funktioner känns igen och fungerar på ett jämförbart sätt. Det skapar trygghet, inte bara för den enskilde, utan också för närstående och för personalen som arbetar nära.

När vi blandar ihop begrepp, som kontaktperson i stället för fast omsorgskontakt, blir det otydligt både juridiskt och organisatoriskt. Det riskerar att urholka uppdragets innehåll och kan leda till att det stöd som erbjuds inte motsvarar intentionerna i lagstiftningen.

Det handlar inte bara om titlar – utan om innehåll

Oavsett vad personen kallas kontaktperson, kontaktman eller fast omsorgskontakt, är det själva uppdraget som är det viktiga. Det handlar om att vara en utsedd person som känner den enskilde, har kontinuerlig kontakt och ansvar för samordning och kommunikation. För många kan just den här personen göra hela skillnaden i vardagen.

Och just därför behöver vi prata mer om dessa begrepp. Vi behöver skapa en gemensam förståelse, så att vi inte bara säger rätt, utan också gör rätt.

På bilden: Min pappa Alwe (91), mamma (88) och pappas barndomsvän Carin (87), sittande vid Västerås marina. Tre årsrika vänner, fyllda av livserfarenhet och med tydliga bilder av vad som ger trygghet i vardagen.

En av nyheterna i den kommande socialtjänstlagen är att verksamheter ska arbeta utifrån forskning och beprövad erfarenhet. Det är ett viktigt och klokt krav – men jag funderar mycket på vad det faktiskt betyder i praktiken, i det vardagliga arbetet.

Är det till exempel så att när hemtjänsten får en ny beställning för en person med demenssjukdom, så påbörjas insatsen med stöd i BPSD-registret? Det registret är ju framtaget för att kvalitetssäkra och utveckla omsorgen för personer med kognitiv sjukdom, och kan vara ett konkret verktyg att luta sig mot redan från start.

Eller tänker vi oss att en biståndshandläggare som möter anhöriga till en årsrik person med Alzheimer, som har ångest och inte längre släpper in hemtjänsten, kan fatta beslut om särskilt boende direkt vid mötet? Kanske för att handläggaren – genom att ha tagit del av forskning och evidens – känner till sjukdomens förlopp och kan agera mer proaktivt?

Jag ställer mig också frågan: Kommer kravet på forskning och evidens mest att bli en formell koppling till universitet och högskolor, där man säger att man samarbetar – men där det praktiska arbetet fortsätter ungefär som tidigare?

Det är många tankar som väcks. Vad kommer det här kravet att innebära för arbetssätt, beslut och ansvar i vardagen? Hur ser vi till att forskning verkligen gör nytta i det dagliga mötet med människor?

Vad tänker du?

Har du egna reflektioner eller exempel från vardagen? Jag är nyfiken på hur du ser på möjligheten att arbeta mer forskningsbaserat i praktiken – och vad som krävs för att det ska fungera i verkligheten.

Dela gärna inlägget vidare i ditt nätverk, diskutera det i din verksamhet – eller skicka ett mejl till mig om du vill fortsätta samtalet.

E-post: Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Låt oss hjälpas åt att göra forskningen levande – och meningsfull i mötet med människor.

Att vara både anhörig och konsult inom vård och omsorg ger unika insikter – och ibland en frustrerande verklighet. De senaste veckorna har jag upplevt stora brister i rutiner och riktlinjer. När jag som anhörig ställer frågor om kvalitetssystem och arbetssätt möts jag ofta av vaga svar, och det känns som om jag är en "besvärlig" anhörig. När jag ställer samma frågor som konsult ser jag en annan sida av problemet: kunskapen om föreskrifter och kvalitetsledning är många gånger låg.

En ny lag – men hur skapar vi en röd tråd?

Med den nya socialtjänstlagen, som planeras träda i kraft 2025, skärps kraven på att insatser ska bygga på forskning och evidens. Socialtjänsten ska arbeta mer förebyggande och vara lättillgänglig. Men hur säkerställer vi att detta verkligen genomsyrar verksamheterna i praktiken? Här behövs en röd tråd i styrning, riktlinjer och arbetssätt – och det kräver fungerande kvalitetsledningssystem.

Socialstyrelsens föreskrifter (SOSFS 2011:9) fastslår att verksamheter måste ha ett system för att utveckla och säkra kvaliteten. Men hur många har egentligen koll på vad det innebär i praktiken? Hur ofta används dessa system som en aktiv del i verksamhetens utveckling, snarare än som en pappersprodukt i en pärm?

Kvalitet i vardagen – inte bara på pappret

Min erfarenhet säger mig att många verksamheter saknar en fungerande struktur för systematiskt kvalitetsarbete. Det betyder inte att medarbetarna inte gör sitt bästa – tvärtom! Men utan tydliga riktlinjer, fungerande rutiner och en systematik i arbetet blir det svårt att säkerställa att omsorgen håller hög kvalitet över tid.

Här kan jag göra skillnad. Jag arbetar med att granska och handleda verksamheter på plats för att säkerställa att kvalitetsledningssystem inte bara finns – utan också fungerar i vardagen. Det handlar om att skapa en röd tråd från styrning till genomförande, så att både medarbetare och anhöriga kan känna sig trygga.

Dags att ta språnget!

Förändringar är på väg, och det är dags att ta språnget mot bättre rutiner och kvalitet. Jag hjälper verksamheter att förstå, implementera och utveckla sina kvalitetssystem så att de verkligen gör skillnad. Vill du veta mer? Hör av dig! 

Här är några enkla råd!

Löneförhandling kan kännas obekvämt och svårt, särskilt om man inte är van vid att lyfta sin egen insats. Men med rätt förberedelser och strategi kan du stärka din position och känna dig tryggare i samtalet. Jag har tagit del av en artikel om löneförhandling och vill dela några konkreta tips för att göra förhandlingen enklare och mer framgångsrik.

Så förbereder du dig inför löneförhandlingen:

• Skriv ner vad du gör extra – Har du tagit på dig mer ansvar, hjälpt nya kollegor eller bidragit till en bättre arbetsmiljö? Lyft fram det.
• Kolla löneläget – Prata med facket eller kollegor för att få en bild av vad som är rimligt att begära.
• Träna på vad du ska säga – Öva med en vän eller framför spegeln. Börja med ”Jag vill lyfta att jag…” istället för att bara fråga om högre lön.
• Visa ditt värde – Berätta hur du bidrar till en bra arbetsplats, både i din roll och som kollega.
• Var tydlig men ödmjuk – Säg exempelvis ”Jag skulle önska en högre lön utifrån mina insatser” istället för att kräva.
• Tänk bredare än pengar – Om löneökningen är liten, fråga om utbildning, bättre schema eller andra förmåner.

Våga ta plats i förarsätet

Det är lätt att känna sig osäker i en löneförhandling, men det viktigaste är att du lyfter din insats och ditt värde. Ingen kommer att höja din lön åt dig om du inte själv tar initiativet.

Sveriges kommuner står inför stora utmaningar 2025 – ekonomi, kompetensförsörjning och samsyn är i fokus. För att möta dessa utmaningar krävs mer än att bara hantera akuta problem. Vi behöver strukturerade, långsiktiga lösningar som skapar balans mellan styrning, kvalitet och verksamhetens verkliga behov.

Med min erfarenhet av att leda och stötta kommuner i förändringsarbete har jag sett vad som fungerar – och vad som inte gör det. Ett avgörande steg är att skapa en tydlig och visuell struktur, så att både ledning och medarbetare ser hur de olika delarna hänger ihop och vad som krävs för att nå hållbar utveckling.

Här använder jag Språngbrädan – ett verktyg som:

• Strukturerar upp viktiga områden för styrning, verksamhetsutveckling och kvalitet
• Gör det visuellt enkelt att se helheten och identifiera förbättringsområden
• Fångar upp friskfaktorerna som stärker organisationen och skapar balans över tid

Vill du veta mer om hur vi kan bygga en stabil grund för kvalitet och hållbar utveckling i er verksamhet? Hör av dig – jag delar gärna mina erfarenheter och insikter!