En färsk rapport från Medlingscentrum, Konfliktbarometern, visar att nästan varannan chef varje vecka möter beteenden som påverkar samarbetet negativt. Det handlar inte om högljudda bråk, utan om det subtila och lågintensiva: härskartekniker, passivt motstånd och offermentalitet.

Problemet är att dessa beteenden ofta smyger sig in och blir en del av vardagen. Väntar chefen för länge med att agera riskerar de att normaliseras. Den som beter sig illa får ingen tydlig feedback, och gruppen kan börja hantera problemet själva och ibland genom att frysa ut personen. Då har situationen gått från svår till ohanterlig.

Rapporten pekar på att de flesta konflikter bottnar i organisatoriska orsaker, som otydliga roller och ansvarsfördelning. Här är nyckeln att arbeta både förebyggande och strukturerat:

• Tydliga ramverk, så alla vet sitt uppdrag och ansvar.
• Värdegrund i praktiken, inte bara ord på papper, utan riktlinjer för hur vi beter oss mot varandra.
• Tidiga samtal, korta, konkreta och respektfulla.

Som mentor och processledare ser jag att hållbart ledarskap handlar om mer än att lösa akuta konflikter. Det handlar om att ge chefer verktyg och stöd för att agera tidigt och tryggt – och samtidigt skapa en kultur där samarbete och respekt är norm.

Det är här mitt verktyg Språngbrädan kommer in. Med åtta tydliga fokusområden hjälper den chefer och verksamheter att kartlägga nuläget, se riskerna och hitta lösningar innan problemen fastnar i väggarna.

För när små beteenden får stora konsekvenser är det alltid bättre att börja i tid och att inte stå ensam i arbetet.

Vi har nog alla fått frågan: ”Ser du glaset som halvfullt eller halvtomt?”
Den används som en snabb etikett: optimist eller pessimist. Men tänk om det inte är så enkelt?

Psykologen och forskaren Erik Andersson på Karolinska institutet menar att det faktiskt finns fördelar med att se glaset som halvtomt. Det kan ge driv, skapa säkerhetsmarginaler och göra oss mer förberedda. Inte alltid roligt för den som lever med känslan, men ibland avgörande för att problem inte ska uppstå.

Vi idealiserar ofta de som alltid ser glaset som halvfullt. Men världen behöver båda och allt däremellan. Människor är nyanserade. Den mest tungsinta Ior kan vara sprallig ibland, och den gladaste Tiger kan ha stunder av oro.

Det farliga är när vi sätter en stämpel och sedan bara ser det som bekräftar vår bild. Då missar vi hela människan.

Nästa gång frågan kommer kanske vi ska sluta mäta vätskans avstånd till kanten och istället vara glada att glaset inte är tomt.

Så… hur ser ditt glas ut idag?

När omsorgen hamnar i rubrikerna påminns vi om hur viktigt det är att vardagen fungerar. Kultur, rutiner och samsyn är grunden för trygghet, både för dem vi finns till för och för medarbetarna.

I dagens Uppsala Nya Tidning läser jag om händelser på ett äldreboende i Uppsala kommun som väcker många tankar. Det handlar om situationer där omsorgen inte fungerat som den borde.

För mig blir det en påminnelse om hur viktigt det är att arbeta systematiskt med en trygg kultur, fungerande rutiner och regelbunden uppföljning. När vardagen blir pressad är det lätt att tappa bort både struktur och samsyn och då påverkas det som är vårt yttersta uppdrag: att ge dem vi är till för en trygg och värdig vardag.

Jag vet att det i de allra flesta verksamheter finns ett stort engagemang och en stark vilja att göra rätt. Men engagemang behöver stöd av tydliga arbetssätt, en gemensam riktning och ett klimat där man vågar lyfta det som inte fungerar. Det är först då vi kan lära oss och utvecklas, både som individer och som organisationer.

I höst vill jag gärna bidra genom att stötta verksamheter som vill utveckla sin kvalitet genom att omsätta ledningssystemet i vardagen och stärka sin förmåga att lära av det som inte fungerar.

För det arbetet använder jag ofta Språngbrädan, ett enkelt verktyg som hjälper till att se nuläget, skapa samsyn och ta nästa steg framåt.

Hur arbetar ni i era verksamheter för att hålla fast vid trygghet och samsyn när vardagen blir pressad?

Mina barnbarn var på fotboll nyligen. Sirius mötte ett annat lag, och de hamnade av en slump bland motståndarsupportrarna. När en Siriusspelare föll, jublade publiken högt:

Det där ska han ha!

Barnbarnen reagerade. Inte bara på orden – utan på att det var en pappa, med sitt barn bredvid, som ropade så.

“Så får man ju inte hålla på”, sa de.

“Vi lär oss att man ska vara schysst, även mot motståndare.”

Jag fastnade vid det. Vad är det vi visar barnen – egentligen – när vuxna applåderar skadeglädje? När vi skrattar åt att någon ramlar, ropar efter motståndare eller använder hårda ord om andra?

Det här handlar inte bara om fotboll.

Jag hör samma ton i samhällsdebatten. Inom vården. I politiken. Just nu ser vi hårda ord mellan Kommunal och Vårdföretagarna. Strejkvarsel. Polarisering. Det är som om det blivit tillåtet att ropa högt och förenklat, utan att ta ansvar för konsekvenserna.

Vad händer när vi vuxna slutar ta ansvar för tonen?

När en kommun har upphandlat en privat vårdgivare, då har båda sidor ett gemensamt uppdrag. Vi är där för människorna, inte för att vinna debatter.

Det är vi vuxna som visar vägen. På fotbollsplanen. På arbetsplatsen. I samhället.

Och barnen hör oss.

Vi behöver fler som vågar stå för något annat. Som visar att man kan vara tydlig och samtidigt schysst. Att samarbete är något att stå upp för, inte backa undan från.

När jag utbildade mig till arbetsterapeut på 80-talet fick vi tidigt höra att vi skulle behöva kämpa för vår plats i vården. Vår kompetens var inte självklar i arbetsgivarnas ögon. Vi såg till hela människan, till vardagens aktiviteter och hur samspelet mellan miljö, individ och delaktighet bygger hälsa. Men det var inte alltid lätt att förklara. Det fanns en känsla av att vi behövde bevisa oss, gång på gång.

Den känslan fanns kvar länge i kåren. Jag hade kanske tur, eller så gjorde jag aktiva val. Jag lyfte ofta det unika i vårt perspektiv, arbetade tvärprofessionellt, och visade vad som kunde bli bättre när vi tog vara på våra olika styrkor. Att få gehör krävde mod, envishet och en vilja att bygga förståelse. Det var inte alltid enkelt, men det gick.

Men nu hör jag ett eko av samma ton, i en helt annan roll. Nu handlar det inte om mitt yrke, utan om min ålder. Som senior i arbetslivet, med lång erfarenhet och yrkesskicklighet, möts jag allt oftare av tystnad. Ibland tydlig, ibland subtil. Men budskapet är detsamma: Du har gjort ditt. Vi klarar oss själva nu.

Det är ett märkligt skifte. När verksamheter efterfrågar kompetens, kvalitet och hållbarhet, tycks de samtidigt blunda för det som finns alldeles nära. Den årsrika kompetensen. Den som har gjort resan, dragit slutsatser, lärt av både misstag och framgång. Den som kan bidra, stötta och handleda, inte för att ta över, utan för att bygga vidare.

Så jag ställer frågan:
Är det dags att slåss för kompetensen, igen?

Ska vi ännu en gång behöva höja rösten och påminna om att erfarenhet spelar roll?
Att det vi kan, det vi lärt oss, fortfarande är en tillgång?

Eller är det dags att ta plats på ett nytt sätt? Göra det vi alltid gjort – visa vägen, hitta lösningarna, bidra där vi gör störst skillnad. Handleda nästa generation, utan att behöva ursäkta att vi finns kvar.

Jag tror på det sistnämnda.
Och jag tror att vi är fler.

Glad Påsk!

Påsken är en välkommen paus. En chans att landa lite. Tänka efter. Eller kanske bara göra ingenting en stund.

Vi behöver alla sådana stunder ibland – särskilt vi som jobbar med människor, ansvar och ständig förändring.
Kanske hittar du något klokt i ett påskägg i år. Kanske hittar du bara lite godis. Båda delarna kan vara precis vad man behöver.

Och när ledigheten är över och det är dags att kläcka nya idéer, sortera tankar eller ta tag i något som skaver i verksamheten – då finns jag här. Hör av dig.

Trevlig påsk och tack för att du tittar in här!