Mina barnbarn var på fotboll nyligen. Sirius mötte ett annat lag, och de hamnade av en slump bland motståndarsupportrarna. När en Siriusspelare föll, jublade publiken högt:
Det där ska han ha!
Barnbarnen reagerade. Inte bara på orden – utan på att det var en pappa, med sitt barn bredvid, som ropade så.
“Så får man ju inte hålla på”, sa de.
“Vi lär oss att man ska vara schysst, även mot motståndare.”
Jag fastnade vid det. Vad är det vi visar barnen – egentligen – när vuxna applåderar skadeglädje? När vi skrattar åt att någon ramlar, ropar efter motståndare eller använder hårda ord om andra?
Det här handlar inte bara om fotboll.
Jag hör samma ton i samhällsdebatten. Inom vården. I politiken. Just nu ser vi hårda ord mellan Kommunal och Vårdföretagarna. Strejkvarsel. Polarisering. Det är som om det blivit tillåtet att ropa högt och förenklat, utan att ta ansvar för konsekvenserna.
Vad händer när vi vuxna slutar ta ansvar för tonen?
När en kommun har upphandlat en privat vårdgivare, då har båda sidor ett gemensamt uppdrag. Vi är där för människorna, inte för att vinna debatter.
Det är vi vuxna som visar vägen. På fotbollsplanen. På arbetsplatsen. I samhället.
Och barnen hör oss.
Vi behöver fler som vågar stå för något annat. Som visar att man kan vara tydlig och samtidigt schysst. Att samarbete är något att stå upp för, inte backa undan från.