Kom precis ned till stugan i Slada för att hälsa på mina föräldrar och fira påsken med dem. Pappa 89 och mamma 86. Årsrika, fulla med livserfarenhet och kompetens. Några jag lutat mig mot under mina levnadsår, hämtat kraft och goda råd från. Slada är min pappas födelseort och hans föräldrahem.
Här bodde min farmor och farfar, här spenderade jag alla mina lov som barn och tonåring. Här tillbringade jag somrar även som vuxen och mamma. Så här har fyra generationer sprungit som barn, lekt och njutit av sommarängar och närhet till hav och båt. Nu är det mina barnbarn som leker här i Slada.
Det slog mig precis att som snart 62 år, börjar nog jag kunna säga att jag är årsrik, med en hel del livserfarenhet och yrkeskompetens. Tänker tillbaka och minns 30 år tillbaka, när jag var lika ung som mina barn, och min pappa och mamma som jag. Hur tänkte jag då om årsrikedom? Lyssnade jag på mina föräldrars livserfarenhet? Tog jag tillvara på deras kompetens och lärde mig av dem? Ja, både och är nog svaret. Såklart att jag frågade dem när saker var komplicerade, men jag testade också och lärde mig av misstagen. Föräldrarna var ju inte alltid nära till hands. Dock tror jag aldrig att jag tappat respekten för mina föräldrars kunskap och lyssnar fortfarande på deras kloka råd.
Jag hoppas att vi alla tar vara på varandra och har respekt för kunskap och livserfarenhet. Mycket av det vi gör, gör vi om och om igen. Testar och tror vi kommit på något nytt. Att det går så mycket fortare nu och att vi blivit så mycket klokare idag. Men har vi det? Om ja, varför har vi då den osämja som råder runt omkring oss?
Nu närmar sig våren med blåsippor uti i backarna, som det gjorde när min pappa var liten, när jag var liten, när mina barn var små och nu när mina barnbarn hittar dem. Låt oss lära av varandra och ha respekt. Tillsammans gör vi skillnad.