Jag har på senare tid funderat en hel del över vad vi egentligen menar när vi talar om en jämlik äldreomsorg. Vi diskuterar kvalitet, bemanning, kompetens och valfrihet, men jag tycker inte att vi lika ofta diskuterar vilka förutsättningar den äldre människan har beroende på var i landet hon eller han bor. Och kanske framför allt vad som händer i de delar av landet där befolkningen blir allt äldre samtidigt som invånarna blir färre.
Mina föräldrar bor på landsbygden i norra Uppland, i ett område där husen ligger glest och där det inte längre är självklart att det finns någon granne som kan hjälpa till. De har bott där under många år och vill naturligtvis fortsätta leva i sitt hem så länge det är möjligt. Men med stigande ålder blir också sådant som tidigare varit självklart allt svårare att klara av.
Häromdagen kom ett brev från hemtjänsten med en påminnelse om att gångvägar och entréer behöver hållas fria från löv, snö och halka för att personalen ska kunna utföra sitt arbete på ett säkert sätt. Det är förstås ett fullt rimligt önskemål ur arbetsmiljösynpunkt, men brevet fick mig att fundera.
Mina föräldrar har hjälp med städning eftersom de inte längre klarar den själva. Samtidigt förväntas de kunna ordna med snöskottning och sandning fram till entrén. Den större infarten och gårdsplanen får de hjälp med att ploga, men det återstår fortfarande en gång fram till huset och trappan upp till dörren.
Det är egentligen inte brevet i sig som är problemet, utan hur vi har organiserat stödet till äldre människor. Vi har definierat vilka insatser som kan beviljas och vem som ansvarar för vad, men när den äldre inte längre förmår utföra en uppgift och det inte finns någon annan som kan hjälpa till uppstår ett glapp.
Jag menar inte att hemtjänstens medarbetare ska börja skotta snö, men jag tycker att det är rimligt att fundera över hur vi ska hantera situationer där den enskilde faktiskt saknar möjlighet att lösa problemet.
I tätorter finns det ofta företag som erbjuder hushållsnära tjänster, trädgårdsskötsel och snöröjning. Den som har ekonomiska möjligheter kan köpa hjälp med sådant som inte ingår i hemtjänstens uppdrag. På landsbygden kan det däremot vara svårt att ens hitta någon som erbjuder tjänsterna, oavsett betalningsförmåga. Avstånden är stora, kundunderlaget begränsat och de personer som tidigare hjälpte varandra i byarna blir själva äldre eller finns inte längre kvar.
Vad innebär valfrihet när det inte finns något att välja på?
För en tid sedan genomförde jag en utredning om olika driftsformer inom hemtjänst och särskilt boende. Uppdraget handlade bland annat om att undersöka förutsättningarna för privata utförare och jämföra olika modeller för hur äldreomsorgen kan organiseras. Jag intervjuade företrädare för kommuner, privata vårdföretag och branschorganisationer samt analyserade statistik och andra underlag.
En av de frågor som blev särskilt intressanta var befolkningstäthetens betydelse för möjligheten att etablera och bedriva verksamhet. I kommuner med stora geografiska avstånd och få invånare blir förutsättningarna annorlunda än i tätbefolkade områden. Restiderna blir längre, möjligheterna att samordna insatserna färre och det kan vara svårt för en privat utförare att få ett tillräckligt stort kundunderlag för att verksamheten ska bli ekonomiskt hållbar.
I utredningen fanns också konkreta exempel på detta. I en kommun med stora geografiska avstånd fanns privata utförare som arbetade över hela kommunen, medan andra enbart erbjöd hemtjänst i tätorten. I en annan kommun var den privata utföraren verksam i kommunens centrala delar.
Det här säger naturligtvis inte att privata utförare skulle vara bättre eller sämre än kommunala. Min slutsats av utredningen var snarare att det inte finns en driftsform som passar överallt. De lokala förutsättningarna, befolkningstätheten och möjligheten att rekrytera personal behöver vägas in när kommunerna fattar beslut om hur äldreomsorgen ska organiseras.
Men det väcker också en annan fråga. Vi talar gärna om valfrihet och den enskildes möjlighet att välja utförare, men hur mycket är den valfriheten värd om alternativen i praktiken bara finns för dem som bor i tätorten?
Och samma förutsättningar påverkar förstås också möjligheten att köpa andra tjänster som kan behövas för att kunna bo kvar hemma.
När möjligheten att bo kvar hemma blir en fråga om var man bor
Under många år har vi haft en ambition att äldre människor ska kunna bo kvar i sina hem så länge de själva önskar och det är möjligt. Det är en ambition som jag i grunden tycker är bra. För många människor är hemmet förknippat med trygghet, självständighet och ett helt liv av minnen och relationer.
Men att bo kvar hemma förutsätter mer än att få hjälp med personlig omsorg och städning. Det handlar också om att kunna ta sig ut, få hem det man behöver, sköta sin bostad och känna sig trygg med att hjälp finns när något händer.
Jag funderar ibland över om vi fortfarande har kvar gamla föreställningar om vilka sysslor som hör till omsorgen. Städning och tvätt har traditionellt betraktats som hushållsarbete, medan snöskottning, vedhantering och andra praktiska uppgifter utomhus har tillhört en annan del av vardagen. Kanske finns det historiska förklaringar till hur vi har avgränsat olika insatser, men för den äldre människan är det knappast avgörande hur vi kategoriserar arbetsuppgifterna. Det viktiga är att vardagen fungerar.
Den nya socialtjänstlagen, som trädde i kraft den 1 juli 2025, betonar att socialtjänsten ska arbeta förebyggande. Jag tycker att det är en viktig utveckling, men då behöver vi också fundera över vad vi faktiskt ska förebygga. Om en äldre person inte kan ta sig ut därför att gången är isig, eller om hemtjänstens medarbetare får svårt att komma fram till bostaden, har vi ett problem som kanske hade kunnat lösas innan det uppstod.
Det innebär inte att kommunen måste utföra alla tänkbara tjänster. Däremot tror jag att vi behöver bli bättre på att se den äldres hela livssituation och fundera över vilka lösningar som kan fungera där marknaden inte erbjuder några alternativ. Kanske kan kommuner, lokala företag och föreningar hitta former för samverkan som gör det möjligt att erbjuda praktisk hjälp även i glest befolkade områden. Men då måste någon också ta initiativet och undersöka vilka förutsättningar som faktiskt finns.
Vi kan heller inte förutsätta att anhöriga och grannar alltid ska finnas till hands. I många landsbygdsområden bor de vuxna barnen på andra orter, och de grannar som finns kvar kan ha fullt upp med att klara sin egen vardag.
Vad behöver vi tänka på inför framtiden?
När vi planerar framtidens äldreomsorg utgår vi ofta från befolkningsprognoser, antalet äldre och behovet av personal och särskilda boendeplatser. Det är förstås nödvändigt, men jag tror att vi behöver komplettera dessa analyser med en bättre förståelse för hur människors vardag ser ut i olika delar av landet.
En kommun kan ha en växande andel äldre samtidigt som befolkningen minskar i vissa kommundelar. Det påverkar inte bara äldreomsorgens kostnader och organisation, utan också förutsättningarna för kollektivtrafik, handel, annan service och det lokala föreningslivet.
Det är lätt att tänka att digital teknik ska kunna överbrygga en del av avstånden, och det kan den säkert göra. Men tekniken kan inte skotta gången, byta en trasig lampa utomhus eller hjälpa någon uppför en hal trappa.
Jag har ingen färdig lösning på hur vi ska organisera allt detta. Däremot tycker jag att frågan behöver få större utrymme när vi diskuterar framtidens äldreomsorg, inte minst hos dem som ansvarar för kommunernas långsiktiga planering.
För om vi vill att äldre människor ska kunna leva självständigt och tryggt, oavsett var de bor, behöver vi också förstå vilka förutsättningar som krävs för att det ska vara möjligt.
Och jag undrar om vi i våra diskussioner om framtidens äldreomsorg hittills har ägnat tillräckligt mycket uppmärksamhet åt de områden där människorna blir allt färre.
