När jag började som chef i slutet av 1980-talet fick jag lära mig LOTS. Häromdagen letade jag fram det lilla gula kortet från 1989 och blev påmind om hur begripliga frågorna var. Var befinner vi oss? Vart vill vi? Vad behöver vi göra för att komma dit och hur följer vi upp resultatet?
Jag har använt de tankarna många gånger genom åren. Det fanns mer bakom modellen än vad som rymdes på kortet, men frågorna gick att förstå och arbeta med tillsammans. Vi kunde samlas runt en whiteboard, rita, diskutera och försöka få en gemensam bild av vad vi ville åstadkomma.
När jag tittar på kortet idag börjar jag fundera över vad som hänt med enkelheten. Vi har fått fler modeller, metoder och begrepp för styrning, förändringsarbete och uppföljning. Vi gör riskbedömningar och handlingsplaner, formulerar mål och väljer indikatorer. Mycket av det behövs, men har vi ibland gjort det så komplicerat att det blivit svårare att förstå vad vi egentligen försöker åstadkomma?
Det får mig att tänka på Alice i Underlandet. Hon frågar katten vilken väg hon ska ta, och samtalet kommer att handla om vart hon vill komma. Om hon inte vet det blir det också svårt att välja väg.
Jag tycker att den bilden fortfarande säger något om hur vi arbetar med förändring. Vi kan lägga mycket kraft på att välja metod, planera aktiviteter och fördela ansvar. Men har vi först försäkrat oss om att vi är överens om vart vi ska?
I mitt förra inlägg skrev jag om människan i förändringen och om att vi tar till oss det nya olika snabbt. Ledningsgruppen kan ha arbetat med en fråga i månader innan medarbetarna får höra om beslutet. Men även i ledningsgruppen kan vi behöva stanna upp. Är vi verkligen överens om vad som ska bli annorlunda, eller har vi bara enats om en formulering?
Att vi ska höja kvaliteten eller arbeta mer personcentrerat låter bra. Det är svårt att vara emot. Men vad betyder det för den som kommer till sitt arbetspass på måndag morgon? Vad ska hon göra annorlunda och vad ska den årsrike märka av förändringen?
Jag tror att vi ibland är lite för snabba med att gå vidare till handlingsplanen. Vi har bestämt vad som ska göras, vem som ansvarar och när det ska vara klart. Det ger struktur, men att aktiviteterna är genomförda behöver inte betyda att vi har nått det vi ville.
Samma fråga blir ännu viktigare när vi samlas runt en enskild människa.
Vi talar ofta om det multiprofessionella teamet. Sjuksköterskan, arbetsterapeuten, fysioterapeuten och omsorgspersonalen bidrar med olika kunskaper och erfarenheter. Det behövs. Men blir vi ett team bara för att vi sitter runt samma bord?
Sjuksköterskan kan vara upptagen av nutritionen, fysioterapeuten av balansen och arbetsterapeuten av hur vardagens aktiviteter fungerar. Omsorgspersonalen ser hur dagen faktiskt blir. Alla perspektiv kan vara viktiga, men har vi tillsammans med den enskilde kommit fram till vad insatserna ska göra möjligt?
Kanske vill hon kunna gå till sin förening igen. Då behöver vi förstå vad som hindrar henne och hur våra olika insatser kan bidra. Hon kan behöva mer ork, trygghet i att gå, stöd att ordna transporten eller någon som följer med de första gångerna. Våra professionella mål behöver hänga ihop med det hon själv vill kunna göra.
Annars riskerar vi att arbeta engagerat och kunnigt med varsin del, utan att någon håller ihop riktningen.
Här återkommer jag till omsorgskontakten. Den som känner den enskildes vardag, vanor och önskemål behöver finnas med i samtalet om målen och i uppföljningen av hur det faktiskt blir. Genomförandeplanen behöver också hjälpa oss att hålla kvar den enskildes perspektiv när många personer är inblandade.
Det är kanske därför det gamla LOTS-kortet fortfarande väcker tankar hos mig. Frågorna går att använda både i ledningsgruppen och runt köksbordet hemma hos den vi är till för. Vi behöver förstå nuläget, komma överens om vad vi vill uppnå och följa upp om det vi gör leder dit.
När vi nu talar om framtidens äldreomsorg finns det många vägar att välja. Ny teknik, andra arbetssätt och nya sätt att använda vår kompetens ger möjligheter som vi ska ta vara på. Men innan vi väljer väg behöver vi kanske ge lite mer tid åt frågan som Alice påminner oss om:
Vart vill vi komma och har den människa vi är till för fått vara med och bestämma det?
