Häromdagen träffade jag två tidigare kollegor på Havsbaden i Grisslehamn. Vi njöt av SPA, åt gott och hade framför allt gott om tid att prata. Båda är pensionärer och själv är jag snart där, åtminstone på pappret. När tre personer med långa arbetsliv inom hälsa, vård och omsorg får ett dygn tillsammans är det kanske inte så konstigt att samtalet så småningom hamnar där.
Vi har arbetat med olika delar av verksamheten. En av oss inom äldreomsorgen, en inom LSS-handläggningen och jag själv inom rehabiliteringen, som i samband med Ädelreformen 1992 blev en del av kommunens verksamhet. Våra erfarenheter är olika, men ju längre vi pratade desto mer möttes de.
En fråga dröjde sig kvar hos oss: Varför känner vi oss inte lika trygga med vården och omsorgen idag som vi gjorde när vi arbetade i början av 1990-talet?
Det är förstås en farlig fråga när tre personer börjar bli årsrika nog för att kunna säga ”förr”. Minnet är selektivt och allt var definitivt inte bättre. Det fanns brister då också, sådant vi idag aldrig skulle acceptera, och mycket har utvecklats till det bättre. Men kanske var det just därför frågan blev intressant. Vad är det egentligen vi reagerar på?
Vi mindes förväntningarna under de där åren. Ålderdomshem byggdes om till små lägenheter med egen toalett och pentry. Människor som tidigare vårdats inom långtidssjukvården skulle få ett eget hem. Omsorg, vård och rehabilitering skulle tillsammans ge förutsättningar för ett vardagsliv, med stöd att behålla sina förmågor och fortsätta bestämma över sina liv.
När vi pratade om det kom en fråga som jag fortfarande funderar över: Fick vården mer av hemmets villkor eller fick hemmet så småningom mer av vårdens rutiner?
Mycket har förstås hänt under de dryga trettio år som gått. Kommunerna har fått nya uppgifter och större ansvar samtidigt som både ekonomin och styrningen har förändrats. Beställningar, upphandlingar, valfrihetssystem, uppföljning och allt mer dokumentation har blivit delar av vardagen. Medicinska framsteg har gjort sådant möjligt som vi knappast kunde föreställa oss då, samtidigt som vårdplatserna blivit färre och människor med omfattande behov idag får hälsa, vård och omsorg hemma eller i kommunernas särskilda boenden.
Men vårt samtal kom också att handla om sådant som är svårare att mäta. Vad har hänt med statusen i de yrken som arbetar nära människor? Vi mindes hur attraktivt det en gång kunde vara att söka sig till olika vårdutbildningar och hur svårt det kunde vara att komma in. Lönerna var knappast höga då heller, så det räcker inte som förklaring. Ändå upplever vi att något har förändrats. När började det bli så svårt att rekrytera människor till hälsa, vård och omsorg, och vad hände med stoltheten och attraktiviteten i yrkena?
Därifrån gled vi över till en ännu större fråga. Har också vår syn på årsrika förändrats?
Vi mindes en tid då hög ålder kanske oftare förknippades med erfarenhet och respekt. Jag vill vara försiktig med den bilden, för det fanns säkert ålderism då också och jag vill inte romantisera det förflutna. Men idag talar vi ofta om den ökande andelen äldre som en av samhällets stora utmaningar. Vi pratar om försörjningskvoter, kostnader, vårdbehov och att färre personer i arbetsför ålder ska räcka till fler. Det är verkliga frågor som vi måste förhålla oss till, men jag funderar ändå över vad som händer med vår människosyn om den årsrike framför allt beskrivs som någon samhället ska klara av.
Kanske hänger de här frågorna ihop mer än vi först tänkte. Hur vi värderar människorna som behöver hälsa, vård och omsorg kanske också påverkar hur vi värderar arbetet som utförs där. Kan vi höja statusen på äldreomsorgens yrken utan att samtidigt höja statusen på människorna som behöver äldreomsorgen?
Vi pratade också om digitaliseringen. Den skulle underlätta arbetet och frigöra tid, och mycket har onekligen blivit enklare. Jag skulle själv inte vilja vara utan de digitala möjligheter vi har idag. Men hur mycket av vår uppmärksamhet har samtidigt flyttats från människan till skärmen? Hur många system ska en medarbetare förhålla sig till under ett arbetspass, och hur förberedda är verksamheterna när elen, nätverket eller systemen inte fungerar?
Nu kommer AI med ytterligare möjligheter. Jag använder det själv och ser en enorm potential, men kanske behöver vi bli bättre på att ställa frågan åt andra hållet också. Inte bara vad tekniken kan göra, utan vad tekniken faktiskt ska ge människan som behöver vår vård och omsorg och dem som ska finnas där för henne.
Det som berörde mig mest i vårt samtal var ändå något annat. Vi började prata om samvetet. Om att kunna sitt arbete och se vad en människa behöver, men inte alltid ha utrymme att göra det man utifrån sin erfarenhet och kunskap bedömer skulle vara rätt. Om att ändå fortsätta, därför att människor är beroende av att man finns där.
Jag tänker på vad det gör med yrkesstoltheten över tid. Vad händer med värdet av vår kunskap när ansvaret finns kvar, men möjligheten att använda det professionella omdömet krymper? Och vad händer med människor som gång på gång går hem från arbetet med känslan av att de visste vad som borde ha gjorts men inte hade förutsättningarna att göra det?
Vi tre försökte inte komma fram till att allt var bättre förr. Det tror ingen av oss. Vi försökte snarare förstå vad som har hänt under de här dryga trettio åren. Vad har vi vunnit? Vad har blivit bättre? Och finns det samtidigt något som vi tappat bort på vägen?
Pandemin gjorde många av frågorna smärtsamt tydliga, men den utveckling vi pratade om började långt före pandemin.
När jag tänker tillbaka på vårt dygn i Grisslehamn slår det mig också att vi som nu börjar lämna arbetslivet sitter på en ganska speciell erfarenhet. Vi har varit med genom stora reformer, nya styrformer, konkurrensutsättning, digitalisering, förändrade yrkesroller och en allt mer avancerad kommunal hälso- och sjukvård. Vi har sett politiska beslut och organisationsförändringar bli vardag för både medarbetare och de människor verksamheten finns till för.
Det betyder inte att vi har svaren. Och kanske är det just därför jag skriver det här.
Vi har erfarenheter som behöver få möta erfarenheterna hos dem som arbetar i vård och omsorg idag. Inte för att gå tillbaka, utan för att förstå vad vi har gjort under de här årtiondena innan vi bestämmer vad vi ska göra härnäst.
Vad känner ni igen? Vad har blivit bättre och vad har vi kanske tappat bort som är värt att hitta tillbaka till?
