Jag sitter på ortopedmottagningen med pappa fredagen den 23 januari. Fyra månader har gått sedan besöket i Enköping, där han fick trippel förtur och beskedet att Akademiska måste göra den slutliga bedömningen på grund av hjärtflimret. Fyra månader. Fyra månader av fortsatt väntan, fortsatt smärta och fortsatt minskad rörlighet.
Under nästan två års tid har hans fysiska styrka sakta brutits ned av orörlighet. Det är tid han aldrig får tillbaka.
När vårdgarantin inte håller
Vårdgarantin är tydlig på papperet:
- 0 dagar: kontakt med primärvården samma dag
- 7 dagar: läkarbedömning i primärvården
- 90 dagar: besök hos specialist
- 90 dagar: behandling eller operation efter beslutad vård
Det är ett system som på pappret ska skapa trygghet, men som i praktiken lämnar patienter i väntan som ingen äger.
Pappas väg igen
Pappa, snart 92 år, har haft svåra smärtor i sin andra höft i över två år. Han har tagit starka smärtstillande tabletter och kämpat för att hålla igång. Men orörligheten har tagit ut sin rätt: kortare steg, kortare sträckor, större ansträngning för varje rörelse.
När han till slut kom till Lasarettet i Enköping mötte han en kvinna från samma socken. Hon hade gått igenom samma process, med samma vårdcentral men annan läkare. Bilden blev tydlig: det här är inte enstaka misstag. Det är en kultur där patienter hålls kvar i primärvården trots att deras behov kräver specialistvård.
När bemötandet avgör
Det fanns en tid när åldern stod i vägen. ”Din ålder och dina diagnoser är ett hinder för att ett höftbyte kan ske”, var husläkaren i Tierp till pappa. Och han litade på det, för man ska kunna lita på sin läkare. Åldersismen är ofta stillsam och tyst, men den får konsekvenser: förlorad tid, mer lidande, och mer komplexa behov som till slut landar i den kommunala vården och omsorgen. Två olika ”plånböcker”, men samma medborgares liv.
Lagens principer – och verklighetens praktik
Hälso- och sjukvårdslagen (2017:30) är glasklar: vården ska ges på lika villkor och styras av behov, inte ålder, kön, social ställning eller bostadsort. Ändå ser vi hur årsrika patienter riskerar att bedömas utifrån förutfattade meningar. Och hur vårdgarantin, som skulle skapa trygghet, i praktiken leder till väntetider som ingen följer upp.
Socialstyrelsens analyser visar just detta:
- att vårdgarantin uppfylls allt sämre,
- att årsrika drabbas hårdast,
- och att bristerna mellan primärvård och specialistvård innebär förlorad tid för patienterna.
Ni kanske undrar hur mötet gick?
Jo, det blev faktiskt ett möte som gjorde skillnad.
Ortopedläkaren tog emot oss med värme, tid och ett lyssnande som man inte glömmer. Han såg pappa som den aktiva och envisa människa han är, inte som en ålder i journalen. Undersökningen var noggrann och samtalet respektfullt och rakt.
Hans bedömning var tydlig:Ett höftbyte är möjligt, även om riskerna finns. Och han sa det med en självklarhet som byggde på pappas resurser, inte hans begränsningar.
Läkaren satte upp honom på operationskön direkt och lovade samtidigt att kontakta husläkaren så att pappa får rätt smärtlindring framåt. Det betyder mycket, för smärtan har tärt på honom länge.
Nu är det upp till pappa att fundera på om han tar risken som finns vid en operation eller den smärtlindring som ortopedläkaren informerade husläkaren om gjort honom smärtfri och han accepterar sin orörlighet. Och han har ju minst 90 dagar på sig att fatta beslutet.
Det gör inte problemen med vårdgarantin mindre. Det ändrar inte systemfelet.Men det visar att bemötandet när det fungerar och dialogen om vilka möjligheter och val som står till buds ger törst och hopp.
