I vården är alla en glad familj, som tar hand om varandra, som hjälper varandra, som har samma ansvar, som tar samma ansvar och där alla vet vad alla gör. Men är det verkligen så?

Det är idag en stor rörlighet i den ”glada vårdfamiljen” (teamet). Sammansättning i familjen ändras dagligen. och nya ”familjemedlemmar” kommer och går. 

I familjen är det oftast ”föräldrafritt” då chefen har fått tagit hand om ett flertals andra familjers arbetsuppgifter, som exempelvis ekonomifamiljen, lönefamiljen, redovisningsfamiljen, HR-familjen.  Dessa familjer har lämnat över en hel del av sina vardagssysslor till vårdfamiljen, för att dom ska kunna fokusera på viktigare uppgifter och minska sina utgifter.

Det gör i sin tur att chefen i vårdfamiljen har hamnat "framför datorn" för att hinna redovisa, fakturera, hantera löner, leverera information till diverse myndigheter och andra krav utifrån. Allt för att hindra sanktioner och klara sin budget. Chefens tid för att hinna leda sin vårdfamilj är minimal, men behovet av har inte minskats. 

Vem leder då det dagliga arbetet i vårdfamiljen? Vem har tiden att prata om det som behöver göras, har tid för att reflektera över det som görs och att synliggöra det som missas och att hitta lösningar. Vem tar tag i de konflikter som om oftast tystas ned och växer i det fördolda, om ingen ser och hanterar dem? Eller behövs inte det?

I andra yrkesbranscher är det oftast självklart med en ”teamledare” som chefens har delegerat ansvaret till, för att leda det dagliga arbetet. Teamledaren ger "familjen"  en tydlighet i vad, när och hur arbetsmoment ska ske. De får en direkt feedback på när något gått bra eller mindre bra, och får också stöd i att lösa problem och att prioritera när arbetsanhopning sker.

Tänk om vårdfamiljen kunde lära av sina yrkeskollegor i andra branscher och förstå att det underlättar för teamen att ha tillgång till handledning, riktlinjer och en tydlighet i vilka arbetsuppgifter de ansvarar för under sitt arbetspass. Ett gemensamt ramverk som ger stabilitet och handlingsutrymme, då vet all de gemensamma gränserna. Med en tydlighet och struktur skapas en trygg organisation som möjliggör för medarbetaren att våga fatta beslut och att ta ansvar. Det skapar frihet och kvalitet, då det finns en tydlighet i vad som förväntas och därmed kunna checka av att det som förväntades av medarbetaren också blev gjort. 

Att “ramverk” och “stabilitet” är lika viktiga för oss i arbetslivet som för oss privat är jag helt övertygad om. Det är då det blir lätt för oss att göra rätt, som skapar förutsättningar för en trygg och stabil organisation, där allt är möjligt.

Förra veckan när jag rotade runt bland mina högar av bra ha papper, hittade jag en handskriven lapp.  När jag läste den spreds snabbt ett leende i mitt ansikte och en värme i maggropen. Jag kom in i den där härliga känslan, som inträffar när jag får bekräftelse på att jag har lyckats med mitt uppdrag som ledare. Och också att jag lämnat ett positivt avtryck av mig själv som person.

Raderna skrevs till mig den kvällen ett gäng otroligt professionella chefer firade av mig. Det som gör att dessa ord värmer extra mycket, var att de kom spontant. Själv har jag försökt genom åren vara generös med att ge positiv kritik. Jag vill ju att andra också ska få känna den härliga värmen i maggropen och få bekräftelse på att de gör rätt och gör skillnad. Allt går ju då så mycket lättare för oss då.

Mitt råd till er alla är att ge beröm gärna ofta och möt din medmänniskor med ett leende.

För vi vet ju alla, att delad glädje är dubbel glädje, eller hur :)

I mina öron har jag 6 år gammal teknik, och den gör mig ibland onödigt funktionshindrad. I dag finns det teknik som skulle kunna göra mig mindre funktionshindrad, en teknik jag inte kommer åt. Det gör mig såklart frustrerad och ledsen. 

Jag har en hörselnedsättning sedan födseln, den uppmärksammades i småskolan men då uppfattade jag inte att jag missade något. I 30 års åldern fick jag mitt första ledaruppdrag och jag insåg då vad jag inte hörde och klarade mig inte längre utan hörselhjälpmedel. 

Sedan dess har jag haft hörapparater utprovade till mig. Enligt de lagar och regelverk som styr, finns inget annat alternativ än att låna hörhjälpmedel och ha dessa i 4 år. Regler som Region Uppsalas politiker bestämt. Till buds står vid utprovningstillfället ett upphandlat sortiment vilket Region Uppsala upphandlat till lägsta pris och tekniken blir därmed ca 2 år gammal.

Under åren har jag fått bra hjälp från audionomer och av Försäkringskassan har jag fått bra hjälpmedel att använda vid möten. Men det är alltid ett laddande av apparater, byte av batterier, ett blinkande kring halsen och såklart en förklaring av vad det är jag lägger upp på bordet vid möten. 

Hur kan det vara så? Att jag inte kan få ta del av den bästa tekniken? Att om jag önskar, kunna köpa mig en hörapparat enkelt och till rimlig kostnad. Man köper ju sina synhjälpmedel (glasögon), som tidigare subventionerades på samma sätt. Efter det att bidragen försvann på dem sjönk priserna kraftigt, borde inte samma sak ske på hörhjälpmedel om det blev en helt fri konkurrens?

Vad säger då lagarna som styr möjligheten till hjälpmedel för oss med funktionsnedsättningar, att få ta del av tekniska lösningar som underlättar vår vardag?

I Hälso- och sjukvårdslagens (HSL) 3 kap 1 § står det att målet med hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen. I samma kapitel men i 2 § står det att Hälso- och sjukvården ska arbeta för att förebygga ohälsa.

I 10 kap. Övrigt  Val av hjälpmedel i 2 § står följande: Landstinget ska ge patienten möjlighet att välja hjälpmedel enligt vad som anges i 7 kap. 2 § patientlagen.

Patientlagens 7 kap handlar om val av behandlingsalternativ och hjälpmedel, 2 § säger att när det finns olika hjälpmedel för personer med funktionsnedsättning tillgängliga ska patienten ges möjlighet att välja det alternativ som han eller hon föredrar. Patienten ska få det valda hjälpmedlet, om det med hänsyn till hans eller hennes behov och till kostnaderna för hjälpmedlet framstår som befogat.

En kollega jag samverkar med har också en hörselnedsättning, är i min ålder, men bosatt i Stockholm län och tillhör därför Stockholms läns landsting. Vi har samverkat i många år nu, och varje gång jag pratar med henne blir jag lika avundsjuk när hon berättar om sina hörhjälpmedel. De ligger alltid steget före mina. Nu sist berättade hon att hon får mobilsamtalen direkt till sina hörapparater, utan blinkande halsslinga. Hur kan det komma sig, när lagen säger att vården ska ges på lika villkor?

Jo, i Stockholms läns landsting gäller Fritt Val, vilket innebär att individen alltid kan välja det allra senaste i teknikväg. Dock täcker inte rekvisitionen för det fria valet hela kostnaden för produkterna vilket gör att individen själv kan behöva betala mellanskillnaden.

I Uppsala läns landsting finns ett upphandlat sortiment som gör att de aldrig kan erbjuda mig den senaste tekniken. Det ett bra sortiment men även om de är snabba att hänga med i upphandlingarna, kommer sortimentet alltid vara steget efter tekniken. Fördelen är att individen inte behöver betala för hörapparaterna i Uppsala län, utan endast för utprovningen. Det finns såklart för och nackdelar med båda systemen, men för mig känns det dock mest som en nackdel. 

Jag kommer aldrig lyckas få den senaste tekniken som gör att jag endast har en funktionsnedsättning som minimerar mina problem i vardagen. Att köpa direkt för leverantör är möjligt, men priset blir orimligt i dagens system med bidrag.

För mig som egen företagare är det självklart att bidra till valfrihet för mina kunder och att de får utlovad tjänst till rätt kostnad utifrån uppgjord offert. Blev därför mycket förvånad av att det inte omfattar offentliga tjänster, som dessutom är tvingande. Blir du också förvånad? Ta del av hur jag utan att kunna påverka kommer bli mer än 100 000 skattade kronor fattigare.

Det finns en plats i Sverige som, förutom mitt hem, betyder mycket för mig och det är Slada i norra Uppland. Här är min pappa född och uppvuxen, här har jag tillbringat alla mina skollov med familj och kompisar.

Här har jag sedan senare del av 80-talet haft en liten stuga på gården och i mars bestämde jag och Janne oss för att fixa till den så att den kunde bli ett boende för alla årstider, med el och vatten samt toalett och dusch. Vi blev klara med detta sommaren 2017.

Min pappa och mamma blev jätteglada eftersom de förstår Sladas betydelse för mig. De beslutade sig för att ge mig mark kring den 24 kvm stora stugan i gåva.

I mars 2017 lämnade vi in ansökan om avstyckning och då vi inte hört något i november samma år, efterfrågade vi var ärendet låg. Vi fick kontakt med en handläggare i Jönköping som fått ta över ärendet från Gävle p.g.a de hade stor arbetsanhopning.

Handläggaren efterfrågade en del kompletteringar, som alltid och när jag frågade efter kostnaden, var det tur att jag satt ner. Det hela skulle komma att kosta mig över 100 000 kr!

Att få en specifikation över kostnader är inte möjligt berättar hon, men jag upplyses om att varje handläggningstimme kostar från 1 150 kr och eftersom det meddelades mig att det är svårt att rita in de nya gränserna på tomtkartan utan att en person kommer ut och tar ut dessa via GPS kommer detta kosta ytterligare. (tomten kommer att ha fyra hörn, gränsar till grannfastigheten och två vägar…)

Nu för ett par veckor sedan förstod jag att handläggaren hunnit bli förälder under perioden och har gått på föräldraledighet. Hennes arvode för dialogen med mig antar jag blev totalt 13 500 kr eftersom den första delfakturan kom i samband med meddelandet.

Därefter kom nästa besked, om att det är lång väntetid på den person som ska ta ut tomtgränser. I Uppsala län är den för närvarande 14 veckor på grund av hög arbetsanhopning och det innebär att ärendet inte kommer vara klart förrän tidigast december 2018. En handläggningstid på ca 90 veckor!

Jag kan inte låta bli och fundera över att jag, som arbetar som egen företagare och är en av de som vill skapa valfrihet och möjligheter i Vård och Omsorgsbranschen, av media blir framställd som en sådan där ”konsult” som tar ut vinster ur välfärden. Varför skrivs det inte också om när det offentliga, utan möjlighet till dialog och acceptans av offert, tar ut absurda arvoden av medborgare?

När jag var 18 och precis börjat jobba på akademiska sjukhuset i Uppsala, lyssnade jag en dag till sjukhusprästen i Vinterträdgården.

Vad föreläsningen handlade om kommer jag inte ihåg, men minns än idag en av hans frågor: - Vad är meningen med livet? Många svarade och till slut efter att ha mött deras svar med repekt och omtanke, gav han oss svaret. - Meningen med livet, är att du ger livet mening.

Så här nästan 40 år efter tänker jag på svaret och att jag sedan dess försökt  att fylla mitt liv med mening.

Snart är det midsommar och efter det kommer några lediga dagar. Jag kommer att fylla dem med saker som ger mitt liv mening. Exempelvis kommer jag att krama mina nära och kära, sitta vid strandkanten och njuta av havet, köra motorcykel i det vackra svenska landskapet, läsa en bok, umgås med vänner, vardagsutbilda mig, träna, spela WF, äta frukost ute, läsa tidningen på ”paddan”, le mot mig själv i spegeln, gå barfota i gräset, och ibland bara vara här och nu, vilka bara är några exempel på vad som ger mitt liv mening.

Och till sjukhusprästen,  tack för rådet. Det har betytt så mycket för mig genom livet.

Slutligen passar jag på att önska alla en trevlig sommar. Glöm bara inte att fylla det med mening :)

1985 var jag klar arbetsterapeut och har sedan dess varit mycket intresserad av tekniska hjälpmedel och lösningar inom vård och omsorg. Att med hjälp av teknik och hjälpmedel kunna möjliggöra för personer att så långt det är möjligt, klara sig själva och bibehålla sin integritet har alltid varit viktigt för mig. Teknik och hjälpmedel kan innebära att en persons funktionsnedsättning inte begränsas i relation till omgivningen för att bli ett funktionshinder för personen. (läs mer om Socialstyrelsen förklaring av begreppen)

I mars var jag ju på ett studiebesök på Green Hill i Nagano, Japan, där jag såklart kollade in deras utbud av tekniska hjälpmedel och lösningar. Jag såg rullstolar, rollatorer, vårdsängar, badkarslyftar och gåbord, men var fanns mobillyft? Under min rundvandring på äldreboendet lyckades jag inte se en enda. När vi kom åter till konferensrummet, ställde jag förstås frågan om det inte fanns några mobila lyftar för förflyttning av personer som inte hade förmågan att själva klara detta moment.

Det var mycket svårt att hålla sig neutral över det svar jag fick. Är ni som läser ansvariga för arbetsmiljön, kommer ni inte tro att det kan stämma i ett land som vi uppfattar är mycket tekniskt utvecklat.

Svaret var nämligen:

- Jovisst har vi mobila lyftar och i några rum finns det också taklyft, men du vet, det går ju fortare för personalen att lyfta manuellt. Så de används inte så mycket! 

Antagligen är det av den anledningen satsningen på Robotbjörnen som ska lyfta den Japans åldrande befolkningen görs. De utvecklar nu en robot som liknar människan och ska förflytta personer. Jag fick information av Green Hills verksamhetschef att Robotbjörnen ännu inte används på något boende i skarp läge.

Fotograf: Mr K Nakajima

I ett framtida blogginlägg kommer mer om mat och matsituationen på Green Hill