Ett möte häromdagen fick mig att reflektera över vilka egenskaper jag sett varit gemensamt för de duktigaste ledarna jag mött på olika positioner under mina snart 40 yrkesverksamma år, varav 30 som chef och ledare.  

En gemensam nämnare har varit att de alla har haft en eld som ständigt glött och som de haft förmågan att förmedla och även fått andra att brinna.

En annan egenskap är att de har varit trygga i sig själva och i sina värderingar. För att förstå andra måste man ju känna sig själv, eller hur?

Trygghet är också en egenskap eller känsla som ofta nämns när det gäller Vård och Omsorg. 

De anställda vill känna att arbetet både är tryggt och utvecklande på samma gång. De som får vård och omsorg måste känna sig trygga. Anhöriga behöver känna likadant, att kunna känna sig trygga med att deras närstående får rätt vård och omsorg, med respekt. 

Trygghet har en stark koppling till relationer och till begreppet ”tillit” som handlar om vårt förtroende för andra människor men också för organisationen som levererar vården och omsorgen.

Tillbaka till mitt möte häromdagen, mötet som fick mig att reflektera över trygghet. Vad gjorde att ledaren förmedlade mig en känsla av otrygghet? Då kunde jag inte riktigt sätta fingret på det, personen hade en ju en lite kaxig framtoning. Nu så här efteråt tror jag att ledaren inte var trygg och att ledaren inte visste om den hade ett förtroende i och från sin organisation. Det jag uppfattade  var alltså en ledare som inte är trygg i sig själv och i sina värderingar.

Jag önskar att personen snart hittar sin trygghet och blir en av alla de duktigaste ledarena som finns inom vård och omsorg.

Under den här arbetsveckan har jag mött massor med människor inom olika branscher och från olika organisationer och på olika positioner. 

När jag så här på lördagen reflekterar över alla dessa möten, inser jag hur mycket kunskap jag fått. Jag har också fått dela med mig av min kompetens. En del av kunskapen  har jag också fått justerat.

Dessa personer jag mött har alla en vilja och en ambition att göra skillnad. 

Jag har också mött personer jag velat ge rådet att reflektera hur viktigt det är att förutom att ha kunskap och erfarenhet, även ha ett gott bemötande och en lyhördhet för den man möter.

Några av mina möten har varit med personer som har uppdraget att göra skillnad för den jag är huvudman för och för min svärmor. Då kan jag åter igen konstatera att kompetens och bemötande är viktigt också för mig när jag är närstående/ställföreträdare för att jag ska känna mig trygg.

Arbetsveckan avslutar jag tillsammans med en kvinna jag mötte för första gången 1985, även det mötet skedde i jobbet. Det mötet ledde till att hon idag är en mycket nära vän och hon tog med mig till IFU Arena och Alcazar. Jisses vad det gungade i arenan i går kväll, och vilket avslut på en kanonvecka!

Glöm inte att lärdom är mer värt än guld, och lärdom dessutom är gratis och inte tungt att bära.

Trevlig helg!

I mitt uppdrag för Region Uppsala arbetar jag bl.a för att höja kvaliteten, statusen och intresset för svensk yrkesutbildning inom Vård- och Omsorgsbranschen.

Just nu pågår en utredning yrket undersköterska kan regleras i syfte att öka kvaliteten och säkerheten inom  Vård- och Omsorg. Ett yrke som de elever som tar examen från Vård- och Omsorgsprogrammet vara verksamma inom.

Det kommer då också skapa en trygghet för de som får vården och omsorgen av dessa personer. Då kan de vara trygga med att de som hjälper dem har en yrkesexamen och därmed kunskap och kompetens. Så är inte fallet om yrket inte är reglerat. Då kan vem som helst kalla sig undersköterska eller frisör!

När jag klippte mig sist hos på Studio Figaro Uppsala, hos Millan, kände jag mig trygg. Jag vet att Millan har en yrkesexamen och dessutom ett Mästarbrev, som hon kan visa mig. Det är ju en variant av en yrkeslegitimation. 

Det är tryggt att låta proffsiga händer ta hand om en. Vem låter du ta hand om dig?  

I vården är alla en glad familj, som tar hand om varandra, som hjälper varandra, som har samma ansvar, som tar samma ansvar och där alla vet vad alla gör. Men är det verkligen så?

Det är idag en stor rörlighet i den ”glada vårdfamiljen” (teamet). Sammansättning i familjen ändras dagligen. och nya ”familjemedlemmar” kommer och går. 

I familjen är det oftast ”föräldrafritt” då chefen har fått tagit hand om ett flertals andra familjers arbetsuppgifter, som exempelvis ekonomifamiljen, lönefamiljen, redovisningsfamiljen, HR-familjen.  Dessa familjer har lämnat över en hel del av sina vardagssysslor till vårdfamiljen, för att dom ska kunna fokusera på viktigare uppgifter och minska sina utgifter.

Det gör i sin tur att chefen i vårdfamiljen har hamnat "framför datorn" för att hinna redovisa, fakturera, hantera löner, leverera information till diverse myndigheter och andra krav utifrån. Allt för att hindra sanktioner och klara sin budget. Chefens tid för att hinna leda sin vårdfamilj är minimal, men behovet av har inte minskats. 

Vem leder då det dagliga arbetet i vårdfamiljen? Vem har tiden att prata om det som behöver göras, har tid för att reflektera över det som görs och att synliggöra det som missas och att hitta lösningar. Vem tar tag i de konflikter som om oftast tystas ned och växer i det fördolda, om ingen ser och hanterar dem? Eller behövs inte det?

I andra yrkesbranscher är det oftast självklart med en ”teamledare” som chefens har delegerat ansvaret till, för att leda det dagliga arbetet. Teamledaren ger "familjen"  en tydlighet i vad, när och hur arbetsmoment ska ske. De får en direkt feedback på när något gått bra eller mindre bra, och får också stöd i att lösa problem och att prioritera när arbetsanhopning sker.

Tänk om vårdfamiljen kunde lära av sina yrkeskollegor i andra branscher och förstå att det underlättar för teamen att ha tillgång till handledning, riktlinjer och en tydlighet i vilka arbetsuppgifter de ansvarar för under sitt arbetspass. Ett gemensamt ramverk som ger stabilitet och handlingsutrymme, då vet all de gemensamma gränserna. Med en tydlighet och struktur skapas en trygg organisation som möjliggör för medarbetaren att våga fatta beslut och att ta ansvar. Det skapar frihet och kvalitet, då det finns en tydlighet i vad som förväntas och därmed kunna checka av att det som förväntades av medarbetaren också blev gjort. 

Att “ramverk” och “stabilitet” är lika viktiga för oss i arbetslivet som för oss privat är jag helt övertygad om. Det är då det blir lätt för oss att göra rätt, som skapar förutsättningar för en trygg och stabil organisation, där allt är möjligt.

Förra veckan när jag rotade runt bland mina högar av bra ha papper, hittade jag en handskriven lapp.  När jag läste den spreds snabbt ett leende i mitt ansikte och en värme i maggropen. Jag kom in i den där härliga känslan, som inträffar när jag får bekräftelse på att jag har lyckats med mitt uppdrag som ledare. Och också att jag lämnat ett positivt avtryck av mig själv som person.

Raderna skrevs till mig den kvällen ett gäng otroligt professionella chefer firade av mig. Det som gör att dessa ord värmer extra mycket, var att de kom spontant. Själv har jag försökt genom åren vara generös med att ge positiv kritik. Jag vill ju att andra också ska få känna den härliga värmen i maggropen och få bekräftelse på att de gör rätt och gör skillnad. Allt går ju då så mycket lättare för oss då.

Mitt råd till er alla är att ge beröm gärna ofta och möt din medmänniskor med ett leende.

För vi vet ju alla, att delad glädje är dubbel glädje, eller hur :)

I mina öron har jag 6 år gammal teknik, och den gör mig ibland onödigt funktionshindrad. I dag finns det teknik som skulle kunna göra mig mindre funktionshindrad, en teknik jag inte kommer åt. Det gör mig såklart frustrerad och ledsen. 

Jag har en hörselnedsättning sedan födseln, den uppmärksammades i småskolan men då uppfattade jag inte att jag missade något. I 30 års åldern fick jag mitt första ledaruppdrag och jag insåg då vad jag inte hörde och klarade mig inte längre utan hörselhjälpmedel. 

Sedan dess har jag haft hörapparater utprovade till mig. Enligt de lagar och regelverk som styr, finns inget annat alternativ än att låna hörhjälpmedel och ha dessa i 4 år. Regler som Region Uppsalas politiker bestämt. Till buds står vid utprovningstillfället ett upphandlat sortiment vilket Region Uppsala upphandlat till lägsta pris och tekniken blir därmed ca 2 år gammal.

Under åren har jag fått bra hjälp från audionomer och av Försäkringskassan har jag fått bra hjälpmedel att använda vid möten. Men det är alltid ett laddande av apparater, byte av batterier, ett blinkande kring halsen och såklart en förklaring av vad det är jag lägger upp på bordet vid möten. 

Hur kan det vara så? Att jag inte kan få ta del av den bästa tekniken? Att om jag önskar, kunna köpa mig en hörapparat enkelt och till rimlig kostnad. Man köper ju sina synhjälpmedel (glasögon), som tidigare subventionerades på samma sätt. Efter det att bidragen försvann på dem sjönk priserna kraftigt, borde inte samma sak ske på hörhjälpmedel om det blev en helt fri konkurrens?

Vad säger då lagarna som styr möjligheten till hjälpmedel för oss med funktionsnedsättningar, att få ta del av tekniska lösningar som underlättar vår vardag?

I Hälso- och sjukvårdslagens (HSL) 3 kap 1 § står det att målet med hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen. I samma kapitel men i 2 § står det att Hälso- och sjukvården ska arbeta för att förebygga ohälsa.

I 10 kap. Övrigt  Val av hjälpmedel i 2 § står följande: Landstinget ska ge patienten möjlighet att välja hjälpmedel enligt vad som anges i 7 kap. 2 § patientlagen.

Patientlagens 7 kap handlar om val av behandlingsalternativ och hjälpmedel, 2 § säger att när det finns olika hjälpmedel för personer med funktionsnedsättning tillgängliga ska patienten ges möjlighet att välja det alternativ som han eller hon föredrar. Patienten ska få det valda hjälpmedlet, om det med hänsyn till hans eller hennes behov och till kostnaderna för hjälpmedlet framstår som befogat.

En kollega jag samverkar med har också en hörselnedsättning, är i min ålder, men bosatt i Stockholm län och tillhör därför Stockholms läns landsting. Vi har samverkat i många år nu, och varje gång jag pratar med henne blir jag lika avundsjuk när hon berättar om sina hörhjälpmedel. De ligger alltid steget före mina. Nu sist berättade hon att hon får mobilsamtalen direkt till sina hörapparater, utan blinkande halsslinga. Hur kan det komma sig, när lagen säger att vården ska ges på lika villkor?

Jo, i Stockholms läns landsting gäller Fritt Val, vilket innebär att individen alltid kan välja det allra senaste i teknikväg. Dock täcker inte rekvisitionen för det fria valet hela kostnaden för produkterna vilket gör att individen själv kan behöva betala mellanskillnaden.

I Uppsala läns landsting finns ett upphandlat sortiment som gör att de aldrig kan erbjuda mig den senaste tekniken. Det ett bra sortiment men även om de är snabba att hänga med i upphandlingarna, kommer sortimentet alltid vara steget efter tekniken. Fördelen är att individen inte behöver betala för hörapparaterna i Uppsala län, utan endast för utprovningen. Det finns såklart för och nackdelar med båda systemen, men för mig känns det dock mest som en nackdel. 

Jag kommer aldrig lyckas få den senaste tekniken som gör att jag endast har en funktionsnedsättning som minimerar mina problem i vardagen. Att köpa direkt för leverantör är möjligt, men priset blir orimligt i dagens system med bidrag.