Jag snappade upp något vid fikabordet på kontoret jag delar med Janne min make och hans kollegor på Envirologic här om dagen.

De diskuterade ett inlägg på ett socialt media där en djurskötare undrar över hur hon kunde slippa svidande röda ögon när hon tvättade svinstall. De var också oroliga för att djurskötaren funderade på varför man skulle använda andnings skydd.

Jag har ju sedan jag träffat Janne förstått att det fortfarande än idag finns jobb i Sverige där medarbetare blir sjuka. Jag har också förstått att det är stora skillnader på hur uppföljning sker. Att det här med att använda arbetstekniska hjälpmedel som står till buds inte alltid är så självklart som jag tror som utbildad arbetsterapeut, utan att det handlar om en kostnadsfråga för arbetsgivaren.

Visst är det märkligt att inte alla anställda oavsett bransch skyddas och ges förutsättningar för ett hållbart arbetsliv. Vad är det som gör att inte alla skyddas i ett land där alla människor borde ha lika värde? Hur kan det vara OK att en 25 årig tjej utsätts för ögon och lunginflammation? Hur kan det vara OK att densamma utsetts för en ökad risk för KOL och astma?

Jag kan bara konstatera att arbetsmiljöansvaret inte fungerar och att tillsynen från Arbetsmiljöverket är närmast obefintlig i denna hälsovådliga miljö.

Janne har berättat för mig att det redan på 80-talet var känt att det är hälsovådligt och i JTI-rapport LANTBRUK & INDUSTRI Nr 266  från 2000 läser jag följande:

Tvättning av svinstallar tillhör ett av de mest besvärande arbetena i svinproduktionen. Vid högtryckstvättning bildas en fin aerosol, bemängd med damm och mikroorganismer. Aerosolen håller sig svävande länge i luften och kan enligt gjorda undersökningar leda till akuta inflammationer i luftvägarna hos personalen.

Idag tvättar man inte svinstallen när grisar finns där, eftersom det inte är en bra miljö för dem, men än idag låter 900 st av våra svenska svinproducenter människor vistas i denna miljö när de manuellt tvättar stallet med högtryckstvätt, trots att det finns en robot sedan början på 2000-talet som tar bort 80 % av detta hälsovådliga arbete. Endast 200 producenter - 20%, har gjort en investering i en robot och därmed tänker på sin och sina anställdas arbetsmiljö och ett hållbart arbetsliv.

På @elisabethatramsta kan du se en video jag laddade upp den 31 oktober på en tvättrobot som tvättar ett svinstall och får en bild av arbetsmiljön

Värt att följa upp @Arbetsmiljo

Något ont förde något gott med sig. Nu är det bara fem dagar kvar tills pappas höftbyte.

Pappas akuta besök den 16 oktober medförde att akutläkaren uppfattade och förstod pappas ohållbara situation. Hennes anteckning i journalen medförde att han kort därefter fick ett förberedande besök hos läkaren på ortopeden.  Denne i sin tur gav pappas ärende dubbel förtur.

Så nu är pappas långa väntan snart slut och glädjen i familjen är stor �. Då han på måndag den 6 november ska få en höftprotes.

Glöm inte hålla tummarna�� 

I dag kom det igen ett SMS från min pappa. Jag visste att mamma hade skjutsat honom till Enköpings lasarett, en resa på 14,5 mil. Jag visste att han var förväntansfull för att han trodde att han skulle få en bedömning och en tid för operation. Äntligen skulle han bli fri sin smärta och sitt beroendet av mammas hjälp med sina dagliga aktiviteter.

Det blev ännu en besvikelse skrev pappa istället i sitt SMS till mig. Enköpings lasarett kunde inte åtgärda höften, då det visade sig att det skett en nästan fullständig caputnekros. På svenska betyder det att höften drabbats av vävnadsdöd. Pappa behövde en mer avancerad höftledsoperation en så kallad Avantage cup. Läkaren bedömde att Protesteamet i Uppsala var bäst lämpade för att utföra det ingreppet.

Läkaren bemötte honom på ett mycket professionellt sätt och förstod att hans situation. Han skrev redan idag en remiss till Protesteamet där han ber dem kalla pappa så snabbt som möjligt för åtgärd.

Hjälp mig nu att hålla tummen så att pappas läkares uppmaning till protesteamet innebär att det bara tar några dagar, så att inte fler månader av fysiskt (nedsatt rörelseförmåga) och psykiskt (värk och sömnlösa nätter) lidande adderas till de redan 8.

Ett SMS från min pappa som har ett problem med sin höft:

Maktlös – maktlöshet är ord som möter oss, men var? Jo, oftast i samband med vård. Varför kommer då den känslan över oss? Har makten övertagits av vårdapparaten, eller vad är det som hänt? De skapade vårdköerna verkar bara ha fått politiker att fokusera på röstsiffror. Det innebär att de som fått förtroendet av folket, inte kan utöva sin makt.

och ytterligare ett:

Vaknade till en ny dag, efter en orolig natt – med ett ord ringande i öronen, maktlöshet och varför? Jo jag träffade en annan äldre man som också har problem med hälsan och han sa ”man är maktlös” Ja det är så vi äldre känner det i vår kontakt med vården - maktlöshet.

Härom veckan fick jag ett samtal från min pappa som då befann sig på Sophiahemmet i Stockholm. Han hade åkt dit tidigt på morgonen för att få träffa en ryggspecialist, eftersom han efter mer än 6 månaders outhärdlig värk av typ ischias äntligen såg att han skulle få hjälp.

Pappa inleder telefonsamtalet med – ”Elisabeth det här har du inte förväntat dig!” Och så fortsätter han med att säga, ”Elisabeth det var inte ryggen, det är höften!”

Och där och då blev jag så frustrerad och rädd. Detta då pappas sökte hjälp först den 16 mars, efter en lång tid med smärtor från från rygg/höft. Nu hade de enligt honom blivit outhärliga och hans träning på gym hjälpt honom inte längre. Då pappa har en otroligt hög smärttröskel och inte är den som gnäller i ”onödan”, har jag förstått att han har mycket ont.

Efter många turer och diskussioner med vårdcentralens läkare som först tyckte att han skulle få en remiss till fysioterapeut fick pappa en remiss för magnetröntgen. Och som den årsrika person pappa är får han såklart vänta vårdgarantins 3 månader på den. Röntgen visar bland annat en kotkompression som eventuell skulle kunna vara förklaringen till hans värk. Vårdcentralens läkare skickar efter påtryckning av pappa, ärendet vidare genom en remiss till ryggspecialist för bedömning. Och så går tiden igen….

Under tiden tar pappa ta sig fram med hjälp av rollator och kryckor för att avlasta, så att värken hålls något så när i schack vid rörelse. Pappas fysiska styrka försvinner såklart och även den psykiska hälsan svajar. Då pappa inte kan böja sig blir han beroende av min mammas hjälp med dagliga aktiviteter som att få på sig kläder och att duscha. Och förutom att vara beroende av sin hustru med det vardagliga tar det också på att ha ont och inte kunna sova och vakna utvilad.

Månaderna går och nästa vårdgaranti tid passeras vilket medför att pappas remiss går vidare till Sophiahemmet i Stockholm istället.

Så blev det äntligen dags för pappa att få besked om hur han skulle få sin smärta åtgärdad. Ryggspecialisten misstänker redan när pappa går mot behandlingsrummet att värken inte beror på ond rygg utan en utsliten höft och misstanken stärks när han sedan känner på pappas höft och ben. Helt säker blir han när han tar del av röntgenbilderna som också bekräftar det han såg när pappa kom gående. Pappas bekymmer var inte ryggen utan höften!

Och då till min frustration och rädsla som kom i och med pappas samtal den här dagen.

Vad händer nu? Ska det gå ytterligare 3 månader och ytterligare en passerad vårdgaranti? Jag ser framför mig att det tar tid för ryggspecialisten att skriva svar till vårdcentralens läkare. Och det tar tid för vårdcentralens läkare att ta del av svaret. Sedan förflyter ytterligare tid för honom att hitta en ledig tid för pappa så han kan skriva ytterligare en remiss.  Denna gång blir den till en höftspecialist. Och frustrerat ser jag bilden av att det kommer förflyta mer än 9 månader innan min årsrika pappa kommer att få möjligheten att bli smärtfri.

Och så rädslan, hur blir det med pappa fysiska och psykiska hälsa under tiden. Och orkar min underbara mamma att fortsätta vara ”hemtjänst” istället för hans älskade livskamrat?

Där har ni min frustration och maktlöshet. Och så rädslan, klarar pappas fysiska och psykiska hälsa denna otroliga smärta i ytterligare 9 månader. Kommer han att klara det? Min älskade 83 årsrika pappa?