Valfrihet VS Myndighetsutövning

Valfrihet VS Myndighetsutövning

För mig som egen företagare är det självklart att bidra till valfrihet för mina kunder och att de får utlovad tjänst till rätt kostnad utifrån uppgjord offert. Blev därför mycket förvånad av att det inte omfattar offentliga tjänster, som dessutom är tvingande. Blir du också förvånad? Ta del av hur jag utan att kunna påverka kommer bli mer än 100 000 skattade kronor fattigare.

Det finns en plats i Sverige som, förutom mitt hem, betyder mycket för mig och det är Slada i norra Uppland. Här är min pappa född och uppvuxen, här har jag tillbringat alla mina skollov med familj och kompisar.

Här har jag sedan senare del av 80-talet haft en liten stuga på gården och i mars bestämde jag och Janne oss för att fixa till den så att den kunde bli ett boende för alla årstider, med el och vatten samt toalett och dusch. Vi blev klara med detta sommaren 2017.

Min pappa och mamma blev jätteglada eftersom de förstår Sladas betydelse för mig. De beslutade sig för att ge mig mark kring den 24 kvm stora stugan i gåva.

I mars 2017 lämnade vi in ansökan om avstyckning och då vi inte hört något i november samma år, efterfrågade vi var ärendet låg. Vi fick kontakt med en handläggare i Jönköping som fått ta över ärendet från Gävle p.g.a de hade stor arbetsanhopning.

Handläggaren efterfrågade en del kompletteringar, som alltid och när jag frågade efter kostnaden, var det tur att jag satt ner. Det hela skulle komma att kosta mig över 100 000 kr!

Att få en specifikation över kostnader är inte möjligt berättar hon, men jag upplyses om att varje handläggningstimme kostar från 1 150 kr och eftersom det meddelades mig att det är svårt att rita in de nya gränserna på tomtkartan utan att en person kommer ut och tar ut dessa via GPS kommer detta kosta ytterligare. (tomten kommer att ha fyra hörn, gränsar till grannfastigheten och två vägar…)

Nu för ett par veckor sedan förstod jag att handläggaren hunnit bli förälder under perioden och har gått på föräldraledighet. Hennes arvode för dialogen med mig antar jag blev totalt 13 500 kr eftersom den första delfakturan kom i samband med meddelandet.

Därefter kom nästa besked, om att det är lång väntetid på den person som ska ta ut tomtgränser. I Uppsala län är den för närvarande 14 veckor på grund av hög arbetsanhopning och det innebär att ärendet inte kommer vara klart förrän tidigast december 2018. En handläggningstid på ca 90 veckor!

Jag kan inte låta bli och fundera över att jag, som arbetar som egen företagare och är en av de som vill skapa valfrihet och möjligheter i Vård och Omsorgsbranschen, av media blir framställd som en sådan där ”konsult” som tar ut vinster ur välfärden. Varför skrivs det inte också om när det offentliga, utan möjlighet till dialog och acceptans av offert, tar ut absurda arvoden av medborgare?

Mening som gav mening

Mening som gav mening

När jag var 18 och precis börjat jobba på akademiska sjukhuset i Uppsala, lyssnade jag en dag till sjukhusprästen i Vinterträdgården.

Vad föreläsningen handlade om kommer jag inte ihåg, men minns än idag en av hans frågor: - Vad är meningen med livet? Många svarade och till slut efter att ha mött deras svar med repekt och omtanke, gav han oss svaret. - Meningen med livet, är att du ger livet mening.

Så här nästan 40 år efter tänker jag på svaret och att jag sedan dess försökt  att fylla mitt liv med mening.

Snart är det midsommar och efter det kommer några lediga dagar. Jag kommer att fylla dem med saker som ger mitt liv mening. Exempelvis kommer jag att krama mina nära och kära, sitta vid strandkanten och njuta av havet, köra motorcykel i det vackra svenska landskapet, läsa en bok, umgås med vänner, vardagsutbilda mig, träna, spela WF, äta frukost ute, läsa tidningen på ”paddan”, le mot mig själv i spegeln, gå barfota i gräset, och ibland bara vara här och nu, vilka bara är några exempel på vad som ger mitt liv mening.

Och till sjukhusprästen,  tack för rådet. Det har betytt så mycket för mig genom livet.

Slutligen passar jag på att önska alla en trevlig sommar. Glöm bara inte att fylla det med mening :)

 

Förflyttar med handkraft

Förflyttar med handkraft

1985 var jag klar arbetsterapeut och har sedan dess varit mycket intresserad av tekniska hjälpmedel och lösningar inom vård och omsorg. Att med hjälp av teknik och hjälpmedel kunna möjliggöra för personer att så långt det är möjligt, klara sig själva och bibehålla sin integritet har alltid varit viktigt för mig. Teknik och hjälpmedel kan innebära att en persons funktionsnedsättning inte begränsas i relation till omgivningen för att bli ett funktionshinder för personen. (läs mer om Socialstyrelsen förklaring av begreppen)

I mars var jag ju på ett studiebesök på Green Hill i Nagano, Japan, där jag såklart kollade in deras utbud av tekniska hjälpmedel och lösningar. Jag såg rullstolar, rollatorer, vårdsängar, badkarslyftar och gåbord, men var fanns mobillyft? Under min rundvandring på äldreboendet lyckades jag inte se en enda. När vi kom åter till konferensrummet, ställde jag förstås frågan om det inte fanns några mobila lyftar för förflyttning av personer som inte hade förmågan att själva klara detta moment.

Det var mycket svårt att hålla sig neutral över det svar jag fick. Är ni som läser ansvariga för arbetsmiljön, kommer ni inte tro att det kan stämma i ett land som vi uppfattar är mycket tekniskt utvecklat.

Svaret var nämligen:

- Jovisst har vi mobila lyftar och i några rum finns det också taklyft, men du vet, det går ju fortare för personalen att lyfta manuellt. Så de används inte så mycket! 

Antagligen är det av den anledningen satsningen på Robotbjörnen som ska lyfta den Japans åldrande befolkningen görs. De utvecklar nu en robot som liknar människan och ska förflytta personer. Jag fick information av Green Hills verksamhetschef att Robotbjörnen ännu inte används på något boende i skarp läge.

Fotograf: Mr K Nakajima

I ett framtida blogginlägg kommer mer om mat och matsituationen på Green Hill

Flera i samma rum på äldreboende i Japan

Flera i samma rum på äldreboende i Japan

Hur såg nu fastigheten och lägenheterna ut på äldreboendet jag besökte?

Det var totalt 110 personer som kunde bo på Green Hill. Lägenheterna var för 1 - 4 personer och det var omvårdnads behovet som avgjorde vilket rum man bodde i.

Boendet var i tre sektioner, se bilden. De lägenheter som är markerade gult och blått var för personer med högt omvårdnadsbehov - totalt 80 personer och 10 platser för personer med behov av korttidsplats.

De rosa-markerade rummen - totalt 20, var öronmärkta för personer som kom från området kring äldreboendet och 2 av lägenheterna var servicelägenheter. Den vita sektionen är en serviceenhet för badrum, tvättmaskiner och också kontor.

Dessutom kom det från närområdet ytterligare 25 personer per dag till GreenHills dagliga verksamhet.

Samtliga rum var möblerade med en säng och ett sängbord. Ovanför sängen fanns en hylla där den äldre placerade exempelvis  foton av nära och kära. De tyckte nog att min fråga om någon möblerade sin lägenhet själv, var lite ovanlig. Här tog ingen med sig egna möbler eller tavlor. Rummen hade mycket trädetaljer vilket gav en varm och ombonad känsla.

Det fanns toalett på rummen, med bidésits, vilket de flesta toaletter i Japan är utrustade med. Bidésitsen medför att du kan välja upp till fem olika typer av bidéspray med justerbar temperatur och tryck på vattenstrålar, samt att toasitsen har värme.

Lägenheterna saknar pentry och dusch på rummen, istället finns matsalar och stora badrum på varje enhet. Ett badrum för dem som kunde klara att gå och/eller klarade att själva ta sig i/ur badkar. I dessa badrum  fanns tre badkar och duschar i Japansk stil. Det vill säga att när du sitter på en pall, är duschen i rätt höjd. Du fyller ett kar med vatten som du sedan använder och sköljer dig med. Ett badrum var för de som var sängburna eller behövde mycket hjälp. De fick då hjälp att bada via en badbår.

Sammanfattningsvis var det stora enheter och stora samlingssalar där flera äldre vistades samtidigt och jag träffade äldre som var både uppegående och rullstolsburna. Det fanns ingen uppdelning som i Sverige, med att personer med demenssjukdom hade sina lägenheter på en enhet och personer med kroppsliga sjukdomar på en annan enhet. Det påminde i tanken om hur sjukhemmen var uppbyggda på 80-talet, med flersalar, badsalar och aktivitetsrum. Men boendet andades inte sjukhus utan var varmt och ombonat.

Hur det såg ut kring måltider och aktiviteter samt hjälpmedel beskriver jag i senare blogginlägg

Låt det aldrig mer bli bara brunt, svart och rött!

Låt det aldrig mer bli bara brunt, svart och rött!

Hiroshima var bara brunt, svart och rött. Det var precis som på tavlan min pappa hade av Helvetet, med ett undantag. I Helvetet var det också grönt. En av de överlevandes starka ord som beskrev hur Hiroshima såg ut sekunderna efter atombomben exploderat. Totalt dog 140 000 människor och det skadades, fysiskt och psykiskt så många fler.

Läs om överlevandes berättelser. Det våra äldre kan berätta om det som hände är viktigt att vi tar till oss, för att förstå det fruktansvärda som atombomber orsakar allt levande i dess närhet. Låt oss använda all vår kraft för att stoppa att det aldrig kommer ske igen.

Ett häftigt studiebesök väntar

Ett häftigt studiebesök väntar

Det kom ett mail från Hiro san: - I am happy to tell you that you will be able to visit an Elderly Home (Green Hill) in Nagano City 

Vilken möjlighet, vad spännande och jag lovar er, ni kommer få ta del av allt i min nästa blogg.

Nästa onsdag (28/3) åker vi till Japan och när Janne jobbar kommer jag få göra studiebesöket. Hiro san skriver att han fick stor hjälp av Mr. K Nakajima, President of Nakajima Seisakusho, Envirologics distributör i Japan. Jag delar ett av presidentens stora intressen, som är fotografering. En dag hoppas jag att kunna ta lika underbara bilder som han.

En fråga jag kommer att ställa vid besöket på Green Hill, är hur de introducerar sina nya medarbetare som just tagit examen. Jag gjorde nämligen en intervju förra veckan i mitt uppdrag för Region Uppsala , där  jobbar jag som regional samordnare för Vård och Omsorgscollege Uppland

Intervjun kom till utifrån att en vårdlärare berättade en episod ifrån när hon tog jägarexamen. Hon berättade att kursledaren sa till dem:

- Nu har ni tagit jägarexamen, absolut! Men, man blir inte jägare bara för att man har tagit en jägarexamen, utan det tar tid och träning för att bli det! Det tar ungefär 10 år av erfarenhet innan ni kan kalla er för jägare.

Jag fångades av det hon sa och den koppling läraren gjorde med examen från Vård och Omsorgsprogrammet. Jag gjorde därför en uppföljande intervju med henne och en vårdlärare till. Den kan du ta del av på Vård- och Omsorgscollege Upplands hemsida.

Har du några frågor att skicka med mig till Japan? Skicka mig dina funderingar, så försöker jag fånga upp det och kommentera i bloggen!