När jag utbildade mig till arbetsterapeut på 80-talet fick vi tidigt höra att vi skulle behöva kämpa för vår plats i vården. Vår kompetens var inte självklar i arbetsgivarnas ögon. Vi såg till hela människan, till vardagens aktiviteter och hur samspelet mellan miljö, individ och delaktighet bygger hälsa. Men det var inte alltid lätt att förklara. Det fanns en känsla av att vi behövde bevisa oss, gång på gång.

Den känslan fanns kvar länge i kåren. Jag hade kanske tur, eller så gjorde jag aktiva val. Jag lyfte ofta det unika i vårt perspektiv, arbetade tvärprofessionellt, och visade vad som kunde bli bättre när vi tog vara på våra olika styrkor. Att få gehör krävde mod, envishet och en vilja att bygga förståelse. Det var inte alltid enkelt, men det gick.

Men nu hör jag ett eko av samma ton, i en helt annan roll. Nu handlar det inte om mitt yrke, utan om min ålder. Som senior i arbetslivet, med lång erfarenhet och yrkesskicklighet, möts jag allt oftare av tystnad. Ibland tydlig, ibland subtil. Men budskapet är detsamma: Du har gjort ditt. Vi klarar oss själva nu.

Det är ett märkligt skifte. När verksamheter efterfrågar kompetens, kvalitet och hållbarhet, tycks de samtidigt blunda för det som finns alldeles nära. Den årsrika kompetensen. Den som har gjort resan, dragit slutsatser, lärt av både misstag och framgång. Den som kan bidra, stötta och handleda, inte för att ta över, utan för att bygga vidare.

Så jag ställer frågan:
Är det dags att slåss för kompetensen, igen?

Ska vi ännu en gång behöva höja rösten och påminna om att erfarenhet spelar roll?
Att det vi kan, det vi lärt oss, fortfarande är en tillgång?

Eller är det dags att ta plats på ett nytt sätt? Göra det vi alltid gjort – visa vägen, hitta lösningarna, bidra där vi gör störst skillnad. Handleda nästa generation, utan att behöva ursäkta att vi finns kvar.

Jag tror på det sistnämnda.
Och jag tror att vi är fler.

Glad Påsk!

Påsken är en välkommen paus. En chans att landa lite. Tänka efter. Eller kanske bara göra ingenting en stund.

Vi behöver alla sådana stunder ibland – särskilt vi som jobbar med människor, ansvar och ständig förändring.
Kanske hittar du något klokt i ett påskägg i år. Kanske hittar du bara lite godis. Båda delarna kan vara precis vad man behöver.

Och när ledigheten är över och det är dags att kläcka nya idéer, sortera tankar eller ta tag i något som skaver i verksamheten – då finns jag här. Hör av dig.

Trevlig påsk och tack för att du tittar in här!

Jag har levt hela mitt liv med en medfödd hörselnedsättning.

Jag vet av egen erfarenhet hur mycket kraft det krävs för att höra. Hur en vanlig konversation kan kräva fullständig koncentration. Hur trött man blir av att hela tiden försöka uppfatta vad som sägs. Och hur viktig rätt hjälp är, både tekniskt och mänskligt.

Jag använder hörhjälpmedel och vilken skillnad det gör. Men jag vet också att alla inte får det stöd de behöver.

Nu visar en ny stor studie, publicerad i Svenska Dagbladet, att hörselnedsättning inte bara påverkar vardagliga samtal, utan även risken att utveckla demens. Hörapparater visade sig kunna bromsa den kognitiva nedgången, särskilt hos personer med högre risk. Det är resultat som borde få konsekvenser för hur vi organiserar vården, planerar våra resurser och bedömer behov.

Att höra handlar inte bara om att uppfatta ljud, det handlar om delaktighet, om hjärnans aktivitet och om att orka vara med i samtalet, i gemenskapen, i livet. Det handlar också om minnesfunktioner, om vår kognitiva reserv, om hjärnans förmåga att tolka och bearbeta information. När hörseln sviktar tvingas hjärnan använda mer energi för att kompensera – och mindre energi finns kvar för andra viktiga funktioner.

News55 publicerade nyligen en översikt som tydligt beskriver sambandet mellan hörsel, hjärnans minnessystem och den ökade risken för demens. Det är inte längre en fråga om "tänk om", utan om "vad gör vi nu?"

Min poäng är densamma som i det tidigare blogginlägget Dags att lyssna på allvar – hörselvårdens kris påverkar demenskostnaden:
Vi kan inte fortsätta behandla hörselvården som en sidonot. Det här är en fråga om folkhälsa, om livskvalitet, om kostnader – men framför allt om förebyggande arbete som gör skillnad på riktigt.

Det är hög tid att vi lyssnar. Både bokstavligt och bildligt.

Är hörselvården tillräckligt prioriterad där du verkar?

I fredags besökte jag tillsammans med min kusin några äldreboenden, eftersom vår faster ansökt om en lägenhet på ett särskilt boende. Vi möttes av engagerad personal och ett gott bemötande, men en detalj väckte frågor. Begreppet fast omsorgskontakt användes inte alls. I stället talades det om kontaktperson.

Det fick mig att fundera. Vad säger vi egentligen, och vad menar vi? Orden är lika, men rollerna är inte desamma. Det här är inte en språklig detalj i marginalen, det handlar om rättssäkerhet, ansvarsfördelning och inte minst, igenkänning och trygghet för den enskilde.

Begreppen i korthet

• Kontaktperson är en beviljad insats enligt LSS eller socialtjänstlagen (SoL, kap. 3 §6b). Det är något den enskilde aktivt ansöker om, och som beslutas utifrån behov. Vanligtvis riktar sig denna insats till personer med en funktionsnedsättning eller särskilda sociala svårigheter.
• Kontaktman är ett äldre, oreglerat begrepp. Det har under lång tid använts inom äldreomsorgen för att beskriva en viss omsorgsnära funktion, men saknar tydlig juridisk förankring och förekommer ofta utan enhetlig definition.
• Fast omsorgskontakt är en roll som ska erbjudas till alla som beviljats hemtjänst enligt SoL. Det är inte en insats man ansöker om, utan ett ansvar som följer av ett biståndsbeslut. Den fasta omsorgskontakten ska bidra till trygghet, kontinuitet, individanpassning och samordning. Mycket pekar på att detta även kommer att omfatta särskilt boende i framtiden.

Varför det spelar roll

Många årsrika personer har först hemtjänst, och senare behov av en plats på ett särskilt boende. Då är det avgörande att roller, språkbruk och funktioner känns igen och fungerar på ett jämförbart sätt. Det skapar trygghet, inte bara för den enskilde, utan också för närstående och för personalen som arbetar nära.

När vi blandar ihop begrepp, som kontaktperson i stället för fast omsorgskontakt, blir det otydligt både juridiskt och organisatoriskt. Det riskerar att urholka uppdragets innehåll och kan leda till att det stöd som erbjuds inte motsvarar intentionerna i lagstiftningen.

Det handlar inte bara om titlar – utan om innehåll

Oavsett vad personen kallas kontaktperson, kontaktman eller fast omsorgskontakt, är det själva uppdraget som är det viktiga. Det handlar om att vara en utsedd person som känner den enskilde, har kontinuerlig kontakt och ansvar för samordning och kommunikation. För många kan just den här personen göra hela skillnaden i vardagen.

Och just därför behöver vi prata mer om dessa begrepp. Vi behöver skapa en gemensam förståelse, så att vi inte bara säger rätt, utan också gör rätt.

På bilden: Min pappa Alwe (91), mamma (88) och pappas barndomsvän Carin (87), sittande vid Västerås marina. Tre årsrika vänner, fyllda av livserfarenhet och med tydliga bilder av vad som ger trygghet i vardagen.

En av nyheterna i den kommande socialtjänstlagen är att verksamheter ska arbeta utifrån forskning och beprövad erfarenhet. Det är ett viktigt och klokt krav – men jag funderar mycket på vad det faktiskt betyder i praktiken, i det vardagliga arbetet.

Är det till exempel så att när hemtjänsten får en ny beställning för en person med demenssjukdom, så påbörjas insatsen med stöd i BPSD-registret? Det registret är ju framtaget för att kvalitetssäkra och utveckla omsorgen för personer med kognitiv sjukdom, och kan vara ett konkret verktyg att luta sig mot redan från start.

Eller tänker vi oss att en biståndshandläggare som möter anhöriga till en årsrik person med Alzheimer, som har ångest och inte längre släpper in hemtjänsten, kan fatta beslut om särskilt boende direkt vid mötet? Kanske för att handläggaren – genom att ha tagit del av forskning och evidens – känner till sjukdomens förlopp och kan agera mer proaktivt?

Jag ställer mig också frågan: Kommer kravet på forskning och evidens mest att bli en formell koppling till universitet och högskolor, där man säger att man samarbetar – men där det praktiska arbetet fortsätter ungefär som tidigare?

Det är många tankar som väcks. Vad kommer det här kravet att innebära för arbetssätt, beslut och ansvar i vardagen? Hur ser vi till att forskning verkligen gör nytta i det dagliga mötet med människor?

Vad tänker du?

Har du egna reflektioner eller exempel från vardagen? Jag är nyfiken på hur du ser på möjligheten att arbeta mer forskningsbaserat i praktiken – och vad som krävs för att det ska fungera i verkligheten.

Dela gärna inlägget vidare i ditt nätverk, diskutera det i din verksamhet – eller skicka ett mejl till mig om du vill fortsätta samtalet.

E-post: Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Låt oss hjälpas åt att göra forskningen levande – och meningsfull i mötet med människor.

Att vara både anhörig och konsult inom vård och omsorg ger unika insikter – och ibland en frustrerande verklighet. De senaste veckorna har jag upplevt stora brister i rutiner och riktlinjer. När jag som anhörig ställer frågor om kvalitetssystem och arbetssätt möts jag ofta av vaga svar, och det känns som om jag är en "besvärlig" anhörig. När jag ställer samma frågor som konsult ser jag en annan sida av problemet: kunskapen om föreskrifter och kvalitetsledning är många gånger låg.

En ny lag – men hur skapar vi en röd tråd?

Med den nya socialtjänstlagen, som planeras träda i kraft 2025, skärps kraven på att insatser ska bygga på forskning och evidens. Socialtjänsten ska arbeta mer förebyggande och vara lättillgänglig. Men hur säkerställer vi att detta verkligen genomsyrar verksamheterna i praktiken? Här behövs en röd tråd i styrning, riktlinjer och arbetssätt – och det kräver fungerande kvalitetsledningssystem.

Socialstyrelsens föreskrifter (SOSFS 2011:9) fastslår att verksamheter måste ha ett system för att utveckla och säkra kvaliteten. Men hur många har egentligen koll på vad det innebär i praktiken? Hur ofta används dessa system som en aktiv del i verksamhetens utveckling, snarare än som en pappersprodukt i en pärm?

Kvalitet i vardagen – inte bara på pappret

Min erfarenhet säger mig att många verksamheter saknar en fungerande struktur för systematiskt kvalitetsarbete. Det betyder inte att medarbetarna inte gör sitt bästa – tvärtom! Men utan tydliga riktlinjer, fungerande rutiner och en systematik i arbetet blir det svårt att säkerställa att omsorgen håller hög kvalitet över tid.

Här kan jag göra skillnad. Jag arbetar med att granska och handleda verksamheter på plats för att säkerställa att kvalitetsledningssystem inte bara finns – utan också fungerar i vardagen. Det handlar om att skapa en röd tråd från styrning till genomförande, så att både medarbetare och anhöriga kan känna sig trygga.

Dags att ta språnget!

Förändringar är på väg, och det är dags att ta språnget mot bättre rutiner och kvalitet. Jag hjälper verksamheter att förstå, implementera och utveckla sina kvalitetssystem så att de verkligen gör skillnad. Vill du veta mer? Hör av dig!