När jag utbildade mig till arbetsterapeut på 80-talet fick vi tidigt höra att vi skulle behöva kämpa för vår plats i vården. Vår kompetens var inte självklar i arbetsgivarnas ögon. Vi såg till hela människan, till vardagens aktiviteter och hur samspelet mellan miljö, individ och delaktighet bygger hälsa. Men det var inte alltid lätt att förklara. Det fanns en känsla av att vi behövde bevisa oss, gång på gång.
Den känslan fanns kvar länge i kåren. Jag hade kanske tur, eller så gjorde jag aktiva val. Jag lyfte ofta det unika i vårt perspektiv, arbetade tvärprofessionellt, och visade vad som kunde bli bättre när vi tog vara på våra olika styrkor. Att få gehör krävde mod, envishet och en vilja att bygga förståelse. Det var inte alltid enkelt, men det gick.
Men nu hör jag ett eko av samma ton, i en helt annan roll. Nu handlar det inte om mitt yrke, utan om min ålder. Som senior i arbetslivet, med lång erfarenhet och yrkesskicklighet, möts jag allt oftare av tystnad. Ibland tydlig, ibland subtil. Men budskapet är detsamma: Du har gjort ditt. Vi klarar oss själva nu.
Det är ett märkligt skifte. När verksamheter efterfrågar kompetens, kvalitet och hållbarhet, tycks de samtidigt blunda för det som finns alldeles nära. Den årsrika kompetensen. Den som har gjort resan, dragit slutsatser, lärt av både misstag och framgång. Den som kan bidra, stötta och handleda, inte för att ta över, utan för att bygga vidare.
Så jag ställer frågan:
Är det dags att slåss för kompetensen, igen?
Ska vi ännu en gång behöva höja rösten och påminna om att erfarenhet spelar roll?
Att det vi kan, det vi lärt oss, fortfarande är en tillgång?
Eller är det dags att ta plats på ett nytt sätt? Göra det vi alltid gjort – visa vägen, hitta lösningarna, bidra där vi gör störst skillnad. Handleda nästa generation, utan att behöva ursäkta att vi finns kvar.
Jag tror på det sistnämnda.
Och jag tror att vi är fler.